Österlen Lyser Halvmarathon 2013

Herregud, vart ska jag börja? Vilket lopp!! Jag har aldrig varit så bra som idag! Ursäkta skrytet men det är SANT!

Erika hade varit så snäll och hämtat min nummerlapp så jag mötte upp henne och hennes syster Bea innan starten. Det är tack vare dem jag sprang loppet överhuvudtaget då de efter förra årets lopp bestämde sig för att springa i år och då jag följt Erikas blogg länge så bestämde jag mig för att hänga på.

Starten gick klockan 18 och det var 500-nånting löpare som i reflexvästar, pannlampor och andra blinkade ljus skulle springa maraton eller halvmaraton. Strax innan starten träffade jag Lina vars blogg jag ganska nyss börjat läsa och det var jättekul!


Starten gick och min plan var att ligga strax under 6-tempo för att få en bättre tid än på Malmö Halvmarathon men ändå spara på krafterna. Det var kolmörkt ute och ingen gatubelysning men framför mig hade jag ett långt band av löpare vars lampor och västar lyste upp och det var skithäftigt.

Temperaturen var perfekt, det blåste ingenting och regnet slutade ungefär en halvtimme innan starten så det var så skönt ute. Det rullade på och vid fyra kilometer stod plötsligt Kalle och barnen! Vilken överraskning, vi hade bestämt att de skulle stå vid nio kilometer i Hammenhög och jag fick genast en energikick av att se dem.

Och plötsligt var jag i Hammenhög! Det gick verkligen snabbt, och bra. Inte ett dugg jobbigt och där fick jag en energigel och en flaska energidryck som jag snabbt slurpade i mig. Gelén smakar ju skit men är sjukt effektiv så det är bara att bita ihop.

Och här ökade jag tempot lite och låg på ungefär 5.40. Tog rygg på lite olika människor men märkte att jag bara ville om, hade absolut inte tålamod att ligga bakom. Nästa gång jag kollade klockan hade jag sprungit 13 kilometer och det var här det tände till ordentligt. Jag sprang inte, det var som att benen bara rullade på och kroppen var en maskin. Det var inte ett dugg jobbigt och jag bestämde mig för att satsa järnet. Så jag ökade och låg på 5.20-5.30-tempo, lite snabbare och lite långsammare ibland.

Och kilometrarna bara försvann, det är en så sjuk känsla som inte går att beskriva men jag önskar jag kunde ge er den. Benen bara sprang men jag behövde liksom inte mota på dem. Flåset och styrkan var ett och kroppen mekanisk. 15 kilometer kom och gick och sen gick 16, 17, 18 och 19 av bara farten. Jag sprang om massor av andra löpare, susade förbi utan minsta ansträngning. Höfterna började bli lite stela men det var inget som påverkade min fart.

Och så kom den, skylten som berättade att jag kommit till Borrby där målgången var. Då gav jag allt och ökade till 4.50-4.55-tempo. Kalle och barnen stod på trottoaren en bit från mål och jag fullkomligen flög förbi dem, sprang ikapp två killar och gensköt dem i en kurva och spurtade in i mål. Och så stannade jag klockan.


1.58.02!! Åtta minuter snabbare än på Malmö Halvmarathon och dessutom under två timmar vilket bara varit en avlägsen dröm. Herrejävlar vilken känsla, ni anar inte!! Jag känner mig stark och oslagbar.

På halvmaran i Malmö gick jag en hel del på slutet och nu behövde jag inte stanna en enda gång men när jag väl stannat efter målgången så fick jag sjukt ont i höfterna alltså, helt galet, som om kroppen bröts ner direkt. Men efter bilresan hem, mat och en varm dusch känns det jättebra. Trött på ett härligt sätt och inte ont någonstans.

Jag hade en ny låt på spellistan, Survival med Eminem, som Ida tipsat om och den var helt galet peppande. This is survival of the fittest, This is do or die,
This is the winner takes it all, So take it all. Den texten när kroppen går som en maskin, ja det är oslagbart.


Och så min underbara familj som följer med mig en lördagkväll och kör kors och tvärs för att stå och heja, det är så fint att jag vill gråta lite. <3