torsdag, oktober 30, 2014

Sista passet...

... innan min hittills största utmaning i livet. Föda barn gör man ju "bara", det finns ju inga alternativ liksom, ungen ska ut. Och visst är det kämpigt men jag tvivlade aldrig på om jag skulle klara det. Suspension? En piss i Mississippi i jämförelse. Nu har jag alltid haft "lätt för att hänga" om man nu kan uttrycka sig så och har aldrig varit riktigt orolig för att jag inte skulle klara det, första gången möjligtvis.


Men marathon. Jeeeeeez!! FYRAKOMMATVÅ MIL! Vet ni hur långt det är?? Och jag känner mig i dålig form. Senaste löpturerna har varit en kamp och jag har absolut inte haft något flow. Jag önskar att jag får samma mekaniska känsla i kroppen som förra året då jag körde halvmaran. Benen bara gick av sig själva och jag kände mig starkare än någonsin. Tänk om det blir svinjobbigt efter en mil?? Då är det över tre mil kvar! Ah shit... 

Idag sprang jag sista passet, en lugn tur på 5,5 kilometer. I förrgår sprang jag i t-shirt och idag fick jag ha långärmat plus väst, kallaste dagen hittills.


onsdag, oktober 29, 2014

Bättre

Idag har allt känts lite bättre. Jag har fått så fina kommentarer och det värmer verkligen, TACK! <3

Jag och barnen har varit lediga och haft en riktig mysdag. En lugn förmiddag hemma med scones till frukost och vid 11 åkte vi till biblioteket som hade en Pettson- och Findusdag eftersom det är höstlov. Jättefint ordnat med film, tipspromenad och pyssel.


Det var regnigt och grått ute men när vi kom hem gick vi ut och städade och gosade med kaninerna. Alltså Chibs, han är så jäkla go! Alla kaniner jag har nu är väldigt lugna och sociala men det är något speciellt med Chibs alltså. 


Sen begav vi oss ut i hagen bakom vår tomt och gick bort till en bäck. Bäckar alltså, mina barn älskar bäckar och vill aldrig gå hem. Men vi gick en tur i skogen för Leon ville skrämma troll och sen gick vi hem. Kalle kom hem strax efteråt och vi pratade med Nemo om hans sjukdom och de kommande förändringarna. Svårt att veta hur han tog det, det var nog inte så lätt för honom att ta in det och förstå men nu har vi pratat om det iallafall och tar det lite pö om pö tills det är dags att lägga om kosten.

Tjabo är rolig. Alltid när vi rör oss bort från tomten så tar det inte lång stund förrän han kommer efter.

tisdag, oktober 28, 2014

Känslor

Det jag kommer skriva nu kommer säkert många tycka är löjligt, fånigt och ett riktigt jävla lyxproblem. Jag inser det själv och känner mig lite dum för att jag ska skriva det men just nu känner jag så här.

Jag känner mig ledsen. Jag vet att glutenintolerans inte är något farligt, Nemo kommer ha ett fullgott och friskt liv och bara äta lite annorlunda mat än andra. Ingen stor grej alls. Jag säger till mig själv att jag är glad att det inte är diabetes, eller något ännu värre.. Men jag känner ändå en sorg, jag känner mig ledsen för att Nemo kommer att fråntas saker som han tycker mycket om. Och det är här det känns fånigt och pinsamt, men jag är ledsen för att han inte kan äta till exempel Nuggets på McDonalds som han älskar. JAG HÖR VAD NI TÄNKER. Jävla lyxproblem. Att grina över pizza, nuggets och kanelbullar när folk svälter i världen och det inte ens är bra mat, absolut inget vi behöver. Men Nemo är ett barn, hur förklarar vi? Hur ska vi få honom att förstå? Han får ju inte ont i magen så det "händer" ju liksom inte något. Det är inte så att vi äter skräpmat och bullar i tid och otid heller, inte alls ofta, men det är ju det. De där små guldkornen, mysstunderna som Nemo tycker så mycket om. Äh nu känns det ännu fånigare än när tankarna bara snurrade i mitt huvud.. Allt löser sig, allt blir bra, allt och lite till finns och Nemo kommer inte behöva sakna något. Han är bara i en svår ålder. Han vet ju vad han går miste om, hade han haft detta sen han var bebis eller något år hade han ju inte varit medveten om något annat. 

Bara lite tankar jag behövde få ur mig. Jag kan inte styra känslorna och just nu känner jag så här, hur banalt det än är. Men ibland måste man väl få ha lyxproblem också..

Tråkiga besked

Idag hade vi en telefontid med en läkare från barnmedicin för att få svar på proverna som togs när Nemo gjorde en gastroskopi för ett tag sen. Tyvärr visade det sig att han har celiaki och vi måste lägga om hans kost. Det känns verkligen skittråkigt men jag försöker intala mig att vi får göra det bästa av situationen och att det är hundra gånger bättre än att han skulle ha fått diabetes (det var i diabetesstudien Nemo är med i som det upptäcktes). 

Eftersom Nemo inte har några symptom i dagsläget behöver vi inte ändra något nu på en gång utan först träffa en dietist om 2-3 veckor. Om någon läsare har bra tips och sånt som underlättar i vardagen om man är glutenintolerant så dela gärna med er. Tar gärna emot länkar till hemsidor och recept och annat som kan vara bra för oss att läsa.

Bara en sån sak som att gå och fika och Nemo inte kan välja en kanelbulle som han älskar känns väldigt tråkigt.

måndag, oktober 27, 2014

Marathonvecka

Och det innebär inte att jag ska springa 42,2 kilometer den här vecka utan att jag FAKTISKT SKA SPRINGA ETT MARATHONLOPP! Helt sjukt, helt galet. Min plan var ju att få till ett långpass på 30 kilometer och träna som fan och formtoppa innan loppet men det gick ju inte alls. En dunderförkylning satte stopp för det och de senaste passen har kroppen känns väldigt seg och orkeslös. Men jag får hoppas på det bästa och att kroppen håller hela vägen. Sen så snurrar massor med tankar kring logistik, hur jag ska få ihop allt, hur härligt det kommer vara att jobba 8.30-19.30 dagen efter, om jag ska ta ultravästen eller lita på att kontrollerna loppet erbjuder kommer räcka. Mina Österlen Lyser-kompisar Bea och Erika har erbjudit sig att hämta min nummerlapp och frågat om jag behöver hjälp med annat, så fantastiskt snälla!! Allt löser sig, det gör det alltid. Jag hoppas mest på att min kropp håller och tar mig ända in i mål.


lördag, oktober 25, 2014

Mysfredag & Lugn lördag

Hittills har helgen levererat ordentligt, önskar det alltid var så. Jag hämtade barnen redan klockan ett igår och då gick vi och fikade på Kanelbullens Konditori. 


När vi kom hem så satte vi upp lite Halloweenpynt och tog det lugnt, lekte och lagade tacos. Vi åt när Kalle kom hem och sen tände han en brasa och vi bäddade ner oss i soffan och tittade på en film vi inte sett förut, Herr Peabody och Sherman. När barnen lagt sig tvingade vi oss att vara vakna och såg senaste The Walking Dead. 


Idag sov barnen länge, kvart i åtta vaknade Nemo och var orolig för att vi sovit för länge eftersom att han skulle vara hos en kompis klockan tio. Han gick upp och jag och Leon låg kvar en halvtimme och myste. Nemo måste upp direkt han slagit upp ögonen medan Leon gärna ligger kvar en stund och gosar. 

Det var grått och regnigt redan idag och att ge sig ut på en springtur kändes inte så lockande, men när Nemo skulle till sin kompis så fick han cykla och så sprang jag med och när jag lämnat honom körde jag intervaller. Som vanligt, väldigt skönt efteråt. 


Nu blir det en lugn och skön dag med god middag ikväll, härligt att vara ledig utan några planer eller måsten.

torsdag, oktober 23, 2014

Bra jobbdag & Spring

Igår och igår kväll hade vi så kul på jobbet, vilka härliga människor jag fått sammanstråla med! Det har varit luskamning, skratt och skoj och ja, en riktigt bra kväll. Jag pratade med en av dem som chefen pratat med mig om och tackade för att han pratat så gott om mig och jag fick höra så fina saker från honom och det kändes himla bra. 

Jag har spenderat natten på jobbet och det har varit lugnt. Jag ser fram emot att ha en dag med mina älskade barn idag, har knappt träffat dem sen i måndags och det är lite jobbigt när vi inte setts på en vecka innan dess.


Och så har jag sprang jag igår! 11 kilometer distans mestadels i skogen och det var så härligt. Dock känns den fina formen jag hade för ett par-tre veckor sen som bortblåst och jag hoppas jag hittar den igen för om en och en halv vecka ska jag ju springa distansen från idag tre gånger till och det känns.... galet. Helt jävla sjuk faktiskt.


tisdag, oktober 21, 2014

Oväntat

Idag har vi haft APT och efter mötet ville chefen prata med mig enskilt. Jag vet inte hur ni tolkar sånt men jag får ju inga positiva känslor direkt, snarare en klump i magen. Men det var tack och lov inget dåligt, tvärtom. Min tjänst och en vakant tjänst är båda vikariat men nu hade en av tjänsterna blivit en tillsvidareanställning och chefen undrade om jag var intresserad av den. Han hade pratat med de jag jobbar med mest och de trivdes väldigt bra med mig och tyckte jag jobbade på bra. Och så kallade han mig skärpt. Jag har så svårt att ta emot sånt, skärpt? Jag har aldrig sett mig själv som skärpt, snarare tvärtom. Jag har nog rätt bra självförtroende men dålig självkänsla, tvivlar på mig själv och min förmåga. Jag litar liksom inte på att det jag gör är bra nog eller att jag gör rätt. Men sånna här grejer är ju väldigt positiva för självkänslan, något bra gör jag tydligen och min bild av mig själv är antagligen lite skev. Jag blev såklart väldigt glad för erbjudandet, en tillsvidareanställning är ju otroligt mycket tryggare än ett vikariat.