Nyklippt

Händelsen igår morse gjorde mig låg hela dagen. Allt kändes så uselt och även om jag fått berättat att allt ordnade sig sen, att Nemo lekte och hade kul resten av dagen och var jätteglad när vi åkte till förskolan idag så känns det tungt inombords. Det är väl hela den här känslan och vetskapen om att man inte kan skydda sina barn mot allt ont och att ju större de blir desto mer måste man släppa efter..

Jag jobbade länge igår och kom hem sent men idag är jag ledig. Det är regn och grått och jag har hunnit klippa mig och städat lite. Det blev inget nytt hos frisören, bara de slitna topparna som försvann. Nu ska jag dammsuga, plantera lite kryddväxter och sen hämta barnen. Vi ska göra ett snabbt ärende och sen tänkte jag att vi skulle gå till biblioteket och titta på deras utställning från förskolan.


Leon & Lovikk

Ont i hjärtat

Jag lämnade precis pojkarna på förskolan. Leon gick till sina kompisar för fruktstund och Nemo sprang mot sina kompisar som lekte lite längre bort. Jag såg hur han plötsligt stannade till och när jag sagt hej då till Leon så såg jag hur Nemo vandrade runt själv och när jag kom emot honom började han storgråta. Två av de andra barnen hade sagt till honom när han kom springande att han inte fick vara där, inte vara med. Jag dör lite inombords för jag blir så ledsen. En av pedagogerna kom och kramade om Nemo och gick för att ställa allt till rätta. Och jag vet att det kommer bli bra, att de kommer leka tillsammans sen men fan, varför måste ungar hålla på så??? Vart lär de sig sån skit?? Världens finaste lilla Nemo som är så go och glad och snäll. Jag vill bara gråta och åka och hämta barnen och krama på dem hela dagen.


Det gör mig så ledsen också att Nemo bara gick omkring själv och inte direkt kom och sa till. Jag kan riktigt känna hur han kände sig...

Terränglöpning

Idag gav jag mig ut på terränglöpning och hittade lite nya ställen att springa på. Jag sprang mot Körsbärsdalen och in i en kohage som var så sjukt gropig att jag trodde jag skulle bryta fötterna. När det inte gick att springa där mer klättrade jag uppför en brant backe bara för att upptäcka mer kohage så jag fick vända. Jag fortsatte på grusvägen uppför en lååååång och braaaaant backe och sen vidare till en bondgård. Där vek jag av ut i skogen men efter ett tag var det så snårigt och ingen stig att jag fick vända. Tillbaka på grusvägen och sen in i skogen. Mycket backar och broar men benen bar mig så fint genom terrängen och jag älskar känslan av att kraften kommer tillbaka efter en jobbig backe. Tanken var att jag skulle ta en tur på typ fem kilometer men när man får feeling och benen bara går av sig själva så gäller det att passa på!

Turen slutade på 10,51 kilometer och det är det absolut längsta jag sprungit i sån jobbig terräng! Ingen tid att skryta med, 1 timme och 9 minuter men vad gör väl det när träningen är grym. Nu vet jag att min kropp orkar hålla ut fast det är väldigt kuperat och jag känner att jag måste ge mig på Tjurruset i höst!

Besök & Invigning

Denna regniga men mysiga söndag har vi haft Ernhakarna här på besök. De kom lagom till lunch och jag dukade upp med våfflor, sylt och gulfärgad grädde med chokladströssel. Sen bakade jag en kladdkaka eftersom ugnen äntligen blev ledig efter Kalles snustillverkning i helgen och mums, vad god den blev! Hundra år sen jag åt kladdkaka och fyra vuxna och fyra barn slukade hela.

Efter sockerchocken gick vi ut en sväng och barnen lekte i sandlådan och hoppade studsmatta tills det var dags att gå in igen och laga middag. Ja jag vet, vi gjorde inget annat än att äta idag men jag tycker det är så roligt att duka fint, laga mat och bjuda på hembakat.

Det blev invigning av pastamaskinen jag köpte via Lets Deal för ett tag sen och det var jättekul att göra egen pasta, och det känns oerhört mycket lyxigare.Till pastan hade jag googlat upp ett recept som jag ville prova och det blev en väldigt god rätt! Vad sägs om räkor, sparris, hummerfond, vitt vin och parmesan? Det föll alla i smaken och jag blev väldigt glad över att det blev så uppskattat.

En härlig helg är nu över men jag har turen att vara ledig imorgon också. Då ska jag och Nemo till Malmö för att gå på Teddystudien och sen ska vi inhandla det sista till fredagens bröllop!


Det blir nog en fotbollsspelare av den här lille killen. <3

Inte avundsjuk

Idag är det Göteborgsvarvet och jag är inte avundsjuk på de tappra löpare som kämpar på i värmen, 2,1 mil. Innan idag funderade jag på att anmäla mig till Malmö Halvmaraton men efter min fjuttiga löptur på fem kilometer var jag inte lika sugen. Det är VARMT idag och är det något som är jobbigt så är det att springa i värme. Och eftersom Kalle hade sovmorgon och jag vill dricka lite vin ikväll så sprang jag mitt på dagen, då det är som varmast. Men jag höll mig mest i skuggig skog så det gick hyfsat ändå, fem kilometer på 30 minuter.

Nu slappar vi i solen och har det jävligt gött. Poolen åkte fram idag och pojkarna har badat, hoppat och rutschat i flera timmar så de blir nog inte svåra att lägga ikväll. Men innan dess ska vi grilla och fortsätta njuta av den här högsommarvärmen.

Fulresa

I inlägget med valet mellan klänningar till bröllopet fick jag en kommentar med en länk till det här inlägget. Jag vet inte om det var menat som en pik eller som något som kanske vore bra för mig att läsa, men jag har läst det och kan känna igen mig. Stressen av att se bra ut, rädslan av att inte duga, ångesten varje gång jag ätit något jag inte "borde" äta. Jag går liksom omkring och tror att folk tänker: Hur kan hon fortfarande vara tjock som springer så mycket? eller: Ja men jag är iallafall inte lika tjock som henne! eller Att hon aldrig lyckas gå ner i vikt som tjatar så mycket om det. eller Hon är ju mycket större än vad man kan tro utifrån bilder. Typ. Japp så ego är jag och tror att alla går och tänker på mig och hur jag ser ut.

MEN! Jag har blivit bättre. Förut gick jag aldrig ut osminkad eller orakade ben/armhålor. Nu bryr jag mig inte så mycket utan är oftast osminkad när jag är hemma och är ledig och att raka armar och ben var och varannan dag är inget jag gör. Jag är övertygad om att jag rakar mig för att JAG vill det men innerst inne kanske det inte är så, inte vet jag, men jag känner inte att jag bryr mig om vad andra tycker om just det iallafall.

Jag önskar att jag inte tänkte vad andra ska tycka om vad jag har på mig. Alltså inte vilka kläder jag väljer utan hur de sitter. Jag har på mig vilken klänning jag vill även om andra tycker den är ful men jag är rädd för att andra ska tänka att jag och min kropp ser FÖRJÄVLIGA ut i den.

När jag gör mig iordning för att gå på fest och tar i lite extra för att göra mig fin så kan jag känna mig väldigt fin när jag är färdig, men så fort jag träffar mina vänner känner jag mig alltid ful och fel eftersom de alltid är jättefina och ser så "rätt" ut och allt ser så bra ut på dem. Smink, hår, kläder.

Jag veeet, jag är störd och jag önskar jag kunde sluta men jag är väl som alla andra som "uppfostras" av veckotidningar. Och sen när man fick barn och känner en press att man ska se ut som man aldrig nånsin varit gravid typ tre veckor efter att man fött. Och jag ser ju väldigt mycket post gravid ut snart två år efter att jag har fött...

Ja ja, lite fredagsmorgonsfunderingar. Hur tänker och resonerar ni? Hur fixerade är ni av ert utseende och skulle ni vilja bry er mindre?


Idag känner jag mig fin i tunika och mamelucker från By Faith. Vi får väl se om den känslan håller i sig hela dagen.

Dimma

Det är något som gnager mig men jag vet inte vad. Jag har en inre oro som jag inte kan släppa och det är sjukt störigt att jag inte kan sätta fingret på vad det är. Jag känner mig lite ledsen, lite arg, lite orolig.. Jag vet inte, men nåt är det. Det är som att en dimma av något som gör mig rastlös och nervös har lagt sig runt mig.

Jag hade verkligen behövt springa idag men har inte hunnit. Jag och barnen var och handlade och de somnade på vägen hem och var svåra att få i säng så det gick inte att springa ikväll heller.

Men nu ska jag lägga mig, lång jobbdag imorgon men rolig! Vi ska åka till Malmö och titta på andra semifinalen i Eurovision Song Contest, äta i stan och se en konsert på Gustav Adolfs Torg. Sämre kunde man ju ha det.


Söt-Leon, sover i sin egen säng varje natt. Vaknar ibland men det går mycket bättre än jag hoppats! Men jag saknar honom faktiskt ibland när jag lägger mig, det känns lite tomt.

Hjälp mig!

Jag har ju letat som en galning efter en klänning till bröllopet som är nästa fredag. Det har nästan varit omöjligt eftersom alla klänningar antingen är fel färg, fel modell, för dyra, för korta eller så är min kropp alldeles för konstig. Men nu har jag två stycken jag velar mellan, en grön långklänning som jag haft på två bröllop tidigare (2008 och 2010) eller en kort klänning i rosa och spets som jag köpt från Halens.


Vilken tycker ni?

Den gröna tycker jag om för att den är väldigt vacker och liksom böljande. Jag känner mig fin och lite pampig i den. Jag har ju haft den två gånger innan, varav en gång 10 kilo lättare, men den passar ändå.

Den rosa är väldigt söt och jag känner mig fin i den också. Benen visas vilket är den kroppsdel som jag helst "visar upp" eftersom jag är cirka noll procent nöjd med resten av kroppen. Och så tycker jag väldigt mycket om den rosa färgen.