Att lämna..

Det här med förskolelämningar alltså, vilken kamp det kam vara. Nemo har varit väldigt fram och tillbaka med att lämnas, från jättenöjd och glad till superledsen. Och Leon också, och oftast hänger det ihop med en längre ledighet eller annan förändring som till exempel när Leon föddes. Oj så hemskt det var att lämna Nemo ett tag.

Nu har det inte varit några problem alls att lämna Nemo, han har sprungit in och knappt haft tid att säga hej då. Leon har varit lite svårare efter sommarledigheten och helst inte velat bli lämnad. Men nu så har det plötsligt vänta, för båda.

I onsdags fick barnen vara hemma med mig för en mysdag mitt i veckan och efter det har Nemo varit hysterisk när jag lämnat och pedagogerna har fått hålla fast honom när jag gått. Lagom kul att åka till jobbet då... Och Leon har plötsligt sprungit in och gett sig in i någon lek och inte alls hängt mig i benet.

Imorse pratade jag med Nemo om lämningen och varför han är på förskolan och han var helt med på noterna. När vi kom till förskolan var han liiite dämpad men han verkar ha tagit till sig det vi pratade om och vinkade hej då utan problem. Och Leon vinkade hej då och var jätteglad, skönt. Då känns det så mycket bättre att lämna.

De har det ju så bra på sin förskola. Pedagogerna är underbara och de gör massor med roliga saker och lär sig så mycket nytt. De behöver vara där och bli stimulerade på ett sätt de inte blir hemma. Och det sociala samspelet med de andra barnen tycker jag är oerhört viktigt.


På väg till förskolan.