Det är så häftigt att tydligt märka av sin utveckling. Jag kommer ihåg när jag kämpade som ett djur för att ligga på preciiis under 6.00-tempo i fem kilometer. Eller kampen för att orka springa fem kilometer överhuvudtaget. Nu är fem kilometer på under 30 minuter ett normalt kortpass. Och vet ni vad det bästa är? Att jag bara har mig själv att tacka! Det är jag som kämpat och slitit och svettats och kutat i ur och skur, året om. Så tack pannbenet, kroppen och benen som aldrig ger er utan maler på ute i spåret.
Jag ramlade idag också. När jag kommit exakt 9 kilometer så snavade jag på en rot och föll handlöst. Kroppen blir ju trött och då slarvar jag med fötterna och så ligger jag där och känner mig lite förnedrad. Det gick dock bra, lite öm i knäet men det försvann snabbt.
Och så blev det plankan också idag, med fem sekunders påslag. 3*1 minut. Pust och stön, jobbigt men det gick. Nu är jag uppe i dubbelt så mycket tid som när jag började planka!
1 kommentar:
Grym, grym, gryyyym och jag är sååå avis på dej! För själv har jag tappat bort de där spring suget helt:(
Kraaaam K
Skicka en kommentar