Nu är det helt slut för lilla Lilith. Han låg ner i buren imorse och orkade knappt lyfta huvudet. Han har ingen kraft i kroppen, kan inte stå eller hålla uppe huvudet en stund.
Kalle är på möte på arbetsförmedlingen men direkt han kommer tillbaks ska vi åka till djursjukhuset.
Jag tycker så synd om Lilith nu. Jag har bäddat ner honom i en låda med en handduk och han bara ligger där och har knappt ögonen öppna.
Jag är så jävla ledsen och det gör så ont i mig att han lider. Jag hatar att ta det här beslutet men tyvärr måste man ju. Han kommer att få komma till Puffen och det känns som en liten tröst. Men Lillan kommer bli helt ensam, hon har aldrig varit ensam i hela sitt liv.

Fy fan varför ska det få vara så här??? Jag orkar inte det. Och alla minnen av när jag fick ta bort Puffen kommer tillbaks och jag fasar för att åka till djursjukhuset och g igenom samma sak igen. Det är så hemskt att hålla sin lilla älskling i famnen medans de sakta tynar bort.

Min lilla vän. Nu kommer han få det bra, med Puffen uppe i kaninhimlen där de är friska och är fria. Men fan vad svårt det är, jag bara gråter gråter gråter. Vill inte att det ska vara så här. Vill att Lilith ska få vara frisk och flytta till huset och bo ute i den fina trädgården med Lillan. Vill att Kalle ska komma snart så att vi kan åka och få ett slut på lidandet.
Det är slut nu..