Jag kom hem från jobbet för ett tag sen och jag känner mig helt lycklig. Jag älskar mitt jobb, allt är så bra och jag får fantastisk feedback från min chef. L och jag har verkligen fått bra kontakt på kort tid och det känns extra kul eftersom hon inte tycker om så många människor. Idag sa hon att hon tyckte det var jättekul att vara med mig och att hon tycker jag är väldigt snäll. Innan jag gick fick jag två riktigt varma kramar och jag tycker om henne så mycket. Det är härligt att känna sån glädje inför sitt jobb och det ger mig motivation och kraft till att verkligen arbeta med henne och hjälpa henne. Vilket previlegie, att älska sitt jobb.

Just nu är allt så underbart. Jag bor i huset jag älskar som nu börjar bli precis osm jag drömt om inuti. Jag lever med en underbar och fantastisk kille som är alldeles för bra för att vara sann, jag har ett jobb som jag älskar, mina kaniner som är det bästa som finns, vänner som ger mig så mycket glädje, en familj som är den bästa i hela världen och så en liten bebis på väg som kommer vara den finaste i hela universum.

Får livet vara så bra? Jag är nervös att något dåligt ska hända för hur länge kan allt vara "perfekt"? Och det bästa är att jag har kämpat mig hit. Herregud, ni skulle känt mig för 10 år sen, jag kan inte fatta att jag är samma människa. Och för det har jag KÄMPAT, inte glidit på ett banaskal och råkat få allt att klaffa utan jag har jobbat med mig själv och min omgivning och har bara mig själv att tacka för det.

Tänk om vi får dåliga nyheter på ultraljudet bara för att allt känns så jävla bra? Det är min största skräck just nu.