Jag har tränat till och från i hela mitt liv. Alltid haft en bra grundkondis och rörde väldigt mycket på mig som liten. Varför jag alltid slutat med något är väl för att jag aldrig varit tillräckligt duktig, ofta bra men aldrig bäst. Så är jag med det mesta, bra på mycket men aldrig bäst.
Jag började rida någon gång på lågstadiet kanske? Minns inte exakt och jag minns inte heller om det var något jag pratat mycket om, men jag minns dagen mina föräldrar berättade att jag skulle få börja rida. Jag var ganska duktig, tog märken i dressyr upp till Lätt C och kom trea i hoppning i juniorcupen när jag var typ 12? Men när jag började högstadiet kom andra intressen i vägen och jag tröttnade på ridningen. Jag var väl vid det vägskälet där jag antingen skulle skaffat egen häst eller sluta, och jag slutade.
Men jag började spela handboll istället ett tag. Jag var inte jättebra där men kunde kanske blivit om jag inte varit så sjukt osäker med världens sämsta självförtroende. Vårt lag var typ sämst och vi kom bäst sist i den enda cupen jag var med och spelade i. Min handbollskarriär blev inte långvarig och istället för att fortsätta till damlaget slutade jag.
Jag var hyfsad på friidrott på mellan- och högstadiet, men inte tillräckligt bra. Mina bästa grenar var 60 meter och längdhopp. Jag sprang snabbt, men inte snabbast och jag hoppade långt, men inte längst.
Sen började jag och Marika träna gruppträning på gym. Aerobics, Step Up och så simmande vi och gick på vattengympa. Gruppträning är något jag gjort till och från sen jag var typ 17 och fram till ja, efter jag fått Nemo var väl det sista gymkortet jag hade.
In the early twenties tränade jag en del Step och aerobics och sånt men gick upp mycket i vikt på grund av ett stillasittande jobb, mycket fest och mycket McDonalds. 2007 började Projekt: Gå ner 10 kilo och jag började dansa samba regelbundet. På ett halvår blev jag hyfsat duktig, men som vanligt inte tillräckligt, och sen var jag inte tillräckligt snygg/smal heller för att få vara någon stjärna. Jag började med capoeira också och en period tränade jag dans fyra timmar i veckan, capoeira tre timmar och akrobatik en timme i veckan.
När vi flyttade till huset, jag började jobba och sen blev gravid så rann de brasilianska rytmerna ur kroppen och jag kände inte för att börja igen. Efter jag fött Nemo tränade jag lite gruppträning på gym och gjorde ett kasst försök till att börja springa. Sen blev jag gravid igen och ett halvår efter Leon kom så började jag springa, på riktigt. Ganska bra, men inte bäst, as usual.
Så, det var min träningshistoria. Rätt kul att tänka efter faktiskt. Kan inte ni som har bloggar skriva om er träningshistoria och ni som inte bloggar berätta lite bland kommentarerna?
UPDATE!! Att vara bäst har aldrig varit viktigt, det är inte det jag menar. Ville mest beskriva att jag varit hyfsat bra på olika saker men aldrig så bra att det varit något att satsa på och därför gått vidare och gjort annat och att det följt mig genom livet, både i träning och annat. Men jag har aldrig strävat efter att vara bäst heller, vem vet hur bra jag kunde bli om jag gav allt?
4 kommentarer:
Roligt och intressant att läsa. Varför har du alltid strävat efter att vara bäst? Är det inte bra nog att du gör ditt bästa?
Nej jag har aldrig strävat efter att vara bäst! Det kanske kom ut lite fel? Jag försökte beskriva att jag ofta varit bra men aldrig då bra så det varit något att satsa på. Jag har heller aldrig strävat efter att vara bäst, jag gör så det räcker för mig.
Jag har ju ingen blogg just nu, vi får väl se om den återuppstår någongång.
Jag rörde också mycket på mig som barn, jag tränade gymnastik, simning och jazzdans. Gymnastiken tröttnade jag på ganska kvickt för jag tyckte att det var tråkigt och antagligen sa ledarna till mig för mycket vilket inte passade ett envetet barn som jag:). Simningen var rolig fram till puberteten som i mitt fall kom väldigt tidigt, det plus min försämrade syn gjorde det krångligare med att utöva simningen, spiken i kistan var när vi började tävla. Jag var inte bra på att tävla och det tog bort glädjen med att utöva simning. Kvar fanns jazzdansen och den var väldigt rolig, där var det uppvisning en eller två gånger om året och det var kul. Jag vet inte hur pass bra jag var men jag tyckte att det var kul. Jag höll på med det i några år och slutade nog i högstadiet. Då gjorde jag ett försök att testa juijutsu vilket var ganska kul men av någon anledning la jag ner det. Under gymnasiet var det vardagsmotion som gällde jag cyklade överallt och gick en del och när jag hade åldern inne kunde jag gå ut och dansa fast då var det ju ganska stort alkoholintag, förbränningen var dock bättre när jag var 20.
När jag flyttade hemifrån började förfallet, ett stillasittande jobb och granne med en pizzeria och en liten affär, på den tiden kunde jag knappt laga mat. Jag hade dock en kort period där jag då jag tränade 4 gånger i veckan.
När vi flyttade till Skåne blev det inte något tränat alls, jag kände ingen och satt mer eller mindre bara hemma och kollade på TV, när jag återupptog mina studier köpte jag träningskort och gjorde några halvhjärtade försök.
Jag började med min livstilsförändring hösten 2011 då jag började gå lite längre promenader, när jag hade fått upp flåset vågade jag äntligen ta steget in på närmaste gym vilket i mitt fall är Actic. Jag fick och får fortfarande världens bästa bemötande och det gjorde skillnad. Jag fick ett styrketräningsprogram och efter några månader började jag gå på gruppass och jag har hela tiden hittat nya pass som funkar med mig. Träningen har lärt mig att jag inte är någon tävlingsmänniska när det gäller idrottsliga prestationer. Jag vill bara tävla och utmana mig själv. Det räcker för mig.
Kul att läsa!
Kanske får knåpa ihop min träningshistoria någon dag också :)
Skicka en kommentar