Bra fråga! Många blir provocerade av att man vill gå ner i vikt, iallafall om man inte är väldigt överviktig. Jag var överviktig när jag började, inte mycket, men tillräckligt. Från början ville jag bara bli smal, inte vara tjock, kunna ha vilka kläder jag ville, inte må dåligt av att se mig själv i spegeln, bli av med alla graviditetskilon.
Nu har jag varit "normalviktig" ett tag och ser en sund tjej i spegeln, jag känner igen mig, jag ser ut som jag känner mig på insidan. Kalle sa senast igår att nu tycker han att jag ser SMAL ut, inte "bara" att jag gått ner eller är "normal". (Många situationstecken men ni fattar nog varje).
Rent viktmässigt, alltså siffran på vågen, är väl egentligen bra och jag vill inte gå ner mer bara för att själva siffrorna ska se annorlunda ut. Men så tar jag upp en 2-kiloshantel, den känns ju inte speciellt tung direkt MEN! Jag skulle ju inte vilja ha den med mig när jag ska springa direkt.
Så där är jag nu. En strävan efter att bli "smal" är long gone, jag satsar på att se vältränad ut. Jag vill tappa mer fett men bygga muskler, bli mer uthållig. När folk säger att jag blivit jättesmal och att det syns tydligt så blir jag såklart glad för jag har verkligen kämpat. Något som gör mig ännu lite gladare är om någon säger att de tycker jag ser vältränad ut, att de ser mina muskler, det är en underbar komplimang för jag har ju kämpat för det med.
Och man kanske inte ska hänga upp sig på utseende så mycket men jag erkänner att jag blir sjukt glad när Kalle eller mina vänner berömmer mig för det jag åstadkommit. Dock är jag väldigt noga att inte använda ord som banta, tjock eller andra "dåliga" ord när barnen hör. Jag försöker lägga vikt vid att jag tränar och springer, och de ser inte att jag äter "annorlunda".
En annan sak. Jag har inte skrivit ut min vikt. Från början var det för att jag skämdes över hur mycket jag vägde men det är det inte längre. Nu vill jag inte att just de siffrorna min våg visar ska ge någon annan ångest. Jag vet själv hur man kan känna av att veta vad någon annan väger, man kan få lite ångest av det. Men det ligger ju hos mig och mitt dåliga självförtroende, ni kanske inte är likadana? Charlotta Sofia skriver bra om det här tycker jag.
Hur tänker ni? Skulle ni som läser tycka att siffrorna var intressanta? Att veta vad jag vägde när jag började, vad jag väger nu och vad mitt mål är?
Jag och mina darlings. Jag ska verkligen göra allt i min makt för att de ska slippa vara så nojjig och fixerad som jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar