Ensamhet

Jag saknar ensamhet.
Jag är en sån person som behöver få vara ensam en hel del. Att få vara ensam, ha det mörkt, lyssna på musik och tända ljus och rökelser mår jag själsligt bra av.

När Kalle jobbar är jag ensam en hel del. Och det är skönt även om jag saknar honom.
Det är jättemysigt att ha honom hemma och att allt vi ska göra inte behöver planeras in på två dagar i veckan. Men jag är van vid att ha en viss del ensamhet och jag saknar den!
I skolan är jag omgiven av människor, jag tycker om de flesta. Några av dem tycker jag riktigt, riktigt bra om. En person håller jag på att få spel på minst en gång om dagen.

Jag är omgiven av människor dygnet runt, alltså personer som jag känner och är social med. Jag kan inte bara vara tyst och gå iväg, för det finns inget utrymme som är bara mitt och där jag kan ha en frizon.
Allt är så tätt inpå mig.

Jag tycker om de här personerna runt omkring mig, trivs med dem. Det är inte det att jag inte vill ha dem hos mig, runt om mig eller i mitt liv.
Det är bara det att...

Jag saknar min ensamhet för jag har ingen längre. Jag kan inte gömma mig, dra mig undan, tänka. Jag blir "störd" i mina tankar, de kan inte flöda fritt för det finns inte utrymme.
Jag känner mig för tillfället hämmad i min kreativitet och låst på något vis.
Människorna är inte i vägen för mig, det är bara det att jag skulle vilja ha lite mer ensamt space där jag bara kan få vara.
Ensam.