Det var en så hemsk dag. Att själv tvingas ta beslutet att han inte fick leva längre. Att se honom så hjälplös och sjuk.
Han var min närmaste vän i 7 år som varit med mig under en väldigt jobbig tid med N.
Det kanske låter löjligt för han var ju "bara" en kanin, men den kaninen gav mig mer tröst än någon annan nånsin kunnat.
Han fattas mig, jag gråter fortfarande över honom.
Den dagen för 2 år sen grät jag och trodde aldrig jag skulle sluta gråta.
Jag höll om honom i rummet på djursjukhuset medans han somnade. Berättade för honom hur bra han skulle få det. Han skulle aldrig mer ha ont och dit han skulle komma var allting som i Kättbo.
Mitt hjärta brast när jag sa sov gott till honom och han slutade andas.
Jag mådde dåligt redan innan Puffen försvann. Men jag hankade mig fram. Efter hans död blev jag riktigt deprimerad, såg ingen ljusning och min terapeut skrev ut tabletter som skulle få mig att må bättre, sova och dämpa min ångest.
Puffen var en så speciell kanin. Han förstod så mycket, han var så mänsklig. Han var med mig överallt, älskade att åka i cykelkorgen. Då ställde han sig upp med framtassarna på kanten och såg ut som en kung. Han låg i soffan hos mig, och i sängen.
Han sprang lös på gården i Kättbo och i parkerna i Malmö när vi var på picknick.
Han åt allt, var galen i godis, chips, mackor, bullar, you name it.
En gång köpte jag en riktigt efterlängtad semla. Jag satte mig i sängen och skulle se på ett bra program på tv, framför mig hade jag semlan på ett fat som jag riktigt riktigt skulle njuta av.
Längre än så blev inte den njutningen eftersom Puffen kände lukten av semlan och blev minst lika sugen som jag. Han kom från ingenstans, hoppade rätt upp i sängen och landade mitt på semlan.
Suck.
Ibland klättrade han tom upp på bröstet för att försöka ta det jag åt ur munnen på mig.
Busted!
Han kunde även höra skillnad på chipspåse, godispåse och vanlig plastpåse. Om man ville han skulle komma var det bara att prassla med en chips- eller godispåse för då kom han som ett skott. Men försökte man lura honom med någon annan påse sket han i det.
När Puffen var liten så var han mästare på att rymma! Han bröt sig ut från allt!
Jag vet inte hur många morgnar som någon granne ringt och undrat varför det satt en vit kanin på tomten... Lagom kul att jaga honom kl 6 på morgonen.
Puffen är den störtsa förlusten i mitt liv och det finns ett stort hål i mitt hjärta. Om jag kunde få tillbaks honom så skulle jag kunna göra vad som helst..
RIP
Alexander
"Puffen"
11 kommentarer:
Vilket fint inlägg till Puffens minne! Han verkar helt klart varit den coolaste kaninen i världen! och sötast såklart! du får tänka på alla fina stunder nio hade ihop och försöka le åt dom och alltid behålla dom i ditt minne!
Han verkade verkligen vara en helt underbar kanin! Trots det känns hårt av att veta att han inte finns mer har du iallafall en massa vackra minnen tillsammans med honom som du alltid kommer bära med dig :)
Jag kan bara tänka mig den ångesten och den misär jag och Martin kommer genomlida då Puffran en dag försvinner från oss :(
mirja: det var det jag försökte tänka på när jag var som ledsnast. vi har haft mycket kul ihop och han har gett mig så otroligt mycket.. men det blir ju som en familjemedlem..
raur: ja usch, det är så hemskt när den dagen kommer! fruktansvärt. men man måste ju göra det som är bäst för dem oc man vet ju att de haft så bra de nånsin kunnat hos en.
usch jag blir helt tårögd av att läsa det här inlägget! det är så hemskt när någon man verkligen tycker om går bort, människa som djur! :(
mmm ja han va såååå söt o fin och man kan helt klart sakna en kanin så mycket. Ibland saknar jag min sotar'n som dog för över tio år sen. han var en kanin helt i Puffens stil, fast svart och inte lika godisgalen.
Men så otroligt fin han var :) Förstår att det är jobbigt, men du får tänka på de fina stunderna och glädjas åt dem :D
*kramar*
åh vad han verkade tuff! jag skulle vilja se dig cykla omkring med honom i korgen :)
du skriver så fint.
elin: jag blev tårögd av att skriva det.. det är jobbigt att sakna så mycket..
eve:det är det värsta med att skaffa djura. man måste nästan alltid bestämma när de inte ska få leva längre......:/
dessi: han var underbar, och så många skratt vi haft för saker han gjort. han var verkligen one of a kind..:)
anna: ja det var tider det, han var riktigt cool..:)
tack så mycket, kul att du tycker det..:)
Jättefin Memorial!
Den dagen min Tiger går bort kommer bli den absolut värsta i mitt liv....han är min bästa vän och mitt allt. Jag förstår dig till 200% vad du skriver om Puffen.....
mayumi: jag var jätterädd för den dagen puffen skulle gå bort. det var min värsta skrcäk och när dagen kom så visste jag inte vad jag skulle göra. det var så hemskt att bestämma att han skulle dö. men jag fick hela tiden tänka att det var för hans skull och att han haft det bäst hos mig...
Jag blev tvungen att ta beslutet om att avliva en kattunge jag hade för många år sen. Det gick inte att få den rumsren och vi konstaterade snart att den hade nåt fel. Att ta beslutet, åka till veterinären och lämna katten där var det äckligaste, värsta och absolut hemskaste jag gjort. Jag kände mig så jävla elak, värdelös och fullkomligt vidrig. Jag grät i bilen i en timme innan jag kunde åka från veterinären, jag grät hemma och mådde verkligen skit. Jag vet att beslutet var rätt men jag vill inte vara den som bestämmer över ngn annans liv....speciellt inte ett djurs....
Men jag inser ju att det kommer att hända igen nån dag.
Skicka en kommentar