Ångest

I fredags fick jag ett brev som gjorde att jag blev aningens förvirrad. Lade undan det för att ta itu med det idag men Igår fick jag plötsligt jättemycket ångest och blev jätteorolig över det. Jag fick inte ro i kroppen men fixade till det och ringde ett samtal så nu är allt bra igen.

Men fy vad jobbigt det var med ångesten. Jag fattar inte hur jag orkade leva med ångest och oro i stort sett hela tiden förut. När jag var tillsammans med N i ungefär 2,5 år var jag ständigt nervös och orolig. Det var alltid något som gnagde inom mig och ilade i bröstet. För några år sen kom ångesten tillbaks efter en rad jobbiga händelser och jag fick ångestdämpande medicin för det var så jobbigt. Det gör så ont att ha ångest, och det är så fruktansvärt att leva med.

När jag träffade Kalle tog jag medicinen men kunde successivt trappa ner och för att sen sluta helt och jag tror det var mycket att Kalle var så otroligt snäll och trygg, precis en sån person som jag behövde i mitt liv. Visst mådde jag dåligt ibland och var lite smådeppig men det var ju inte alls den ständiga ångesten som åkte bergochdalbana i kroppen.

För ungefär 3,5 år sen gjorde jag en helomvändning i livet och sen dess har jag bara mått bättre och bättre. Senaste åren har jag mått oförskämt bra och inte alls känt av rädsla eller oro för något. Mitt motto har blivit att allt ordnar sig och med den inställningen har det mesta gjort det. Jag tror fortfarande det men jag blir lite rädd för att något är på väg tillbaks. Jag hoppas verkligen inte det för känslorna jag upplevde igår gjorde mig rätt så förlamad. Jag kan inte släppa tankarna och bara maler och äter och tänker.

Nu får det bli en vändning, peppa uppåt och ta hand om mig själv. Mer motion är definitivt något som jag skulle må bra av. Vad är era bästa må bra-tips?