Veberödsrundan 2014

Vilken perfekt dag för ett lopp! Perfekt väder och temperatur, jag gick hemifrån 20 minuter innan starten och hade ändå gott om tid på mig. Banan var mycket bättre än förrförra årets och jag kunde varenda lutning, varenda sväng och varenda backe. Perfekt att veta vart jag kunde trycka på ordentligt och vart jag skulle ta det lugnare. 

Starten gick och det var bara att springa på. Med ett mål på 35 minuter fick jag inte springa långsammare än 5-tempo så jag tänkte att jag kör på och höll mig mellan 4.30 och 5.00. Vi sprang förbi vårt hus vid ungefär 2,5 kilometer och där stod Kalle och barnen och hejade. Åh vad jag älskar att se dem på sidan av banan, det ger så mycket energi! Vid 3 kilometer stod Mirijam och Sigge och hejade på, underbart! Så fint av Mirijam att komma och heja på sin klubbkompis fast hon själv inte skulle springa. 

Sen var det bara att kuta på. Tog rygg på en tjej med bra tempo men sprang om efter ett tag, tog rygg på ett par andra men sprang om även där. Vid 5 kilometer kände jag att det höga tempot började ta ut sin rätt men det var bara att köra på, 2 kilometer kvar, en piss i havet! Vid 6 kilometer ökade jag ytterligare men då började flåset ta slut och jag frustade som en säl där jag kutade fram. 

På upploppet stod både Mirijam, Kalle och alla barnen och Mirijam skrek på mig och jag tog i med det lilla jag hade kvar, mjölksyran sprutade i benen och jag passerade mållinjen. Stannade klockan...

32.25!! Amen lägg av!! Svinbra tid ju, helt galet att JAG klarade det! Så sjukt nöjd och stolt över mig själv! 5 minuter snabbare än förrförra året och 2,5 minuter snavade än mitt mål. Jag slog fler rekord idag.

Snabbaste kilometern gick på 4.10 minuter, jag passerade 5 kilometer på 23.10 och jag sprang 7 kilometer i 4.45-tempo. 

Alltså det känns helt galet. Det är drömtider! Det är också galet vad ett lopp kan göra. När jag tränar tröskelpass dör jag nästan av 4.40-tempo i 2 kilometer så det här var verkligen över all förväntan. 

Och en sjukt rolig grej! När Kalle och barnen gick mot målet efter att ha hejat utanför vårt hus så stack grannen Toni ut huvudet och skojade med Kalle: - Varför springer ni så sakta? Men samtidigt kom ju några löpare och de svarade: -För att vi är trötta!

Så sjukt roligt! Undrar om de verkligen trodde att Toni sa till dem? Han får nog räkna med sabotage på bilen inatt.

UPDATE: Det blev en tredjeplats!