Midnattsloppet Malmö 2014

Ja vad ska man säga om kvällen? Jag vet som vanligt inte vart jag ska börja riktigt men jag måste säga att Midnattsloppet är ett väldigt roligt lopp. Det är riktig känsla och när jag gick fram mot starten med alla andra, med hög musik som pumpar ur högtalarna och eld som sprutar upp ur startbågen så kände jag mig som en stjärna.

Innan loppet sprang jag på Bea och Erika, mina Österlen Lyser-kompisar, och de sa så gulliga saker till mig! Att jag inspirerade och var deras löpcoach, hur fint?? Jag värmde upp ordentligt för första gången inför ett lopp och när det närmade sig gick jag till min startgrupp. Startskottet gick 21.40 och alla var sjukt taggade och rusade iväg, jag med. Kom upp i 4.30-tempo direkt men fick slå av lite för att orka hela vägen. Det kändes fint, lite ansträngd i vaderna men flåset var fantastiskt. Plötsligt kom 3-kilometersmarkeringen och det gick verkligen snabbt som attans och jag fick upp hoppet lite. Jag kände mig liiite trött och trodde inte att jag skulle komma i mål under 50.58 men tänkte att jag ska få en tid i närheten iallafall. Sprang på och försökte att inte komma över 5.05-tempo. Det var inte alls trångt så det gick att springa på bra hela tiden. 

Vid 6 kilometer tyckte jag mig vara lite för trött för vad som var bra och jag tänkte att nu tar kroppen slut vid 7 kilometer, resten blir en kamp och tiden dålig. Men på något sätt fick jag nya krafter trots att jag sprang förbi båda vätskekontrollerna med vatten och energidryck och jag missade helt 7- och 8-kilometersskyltarna. Plötsligt kom en skylt som visade 9 kilometer och jag kände mig oerhört stark och tänkte att nu jävlar! Ökade till 4.35-tempo och klarade att hålla det, kutade på, jag SPRANG verkligen och på upploppet tog jag i det sista jag hade, kom i mål och stängde av klockan. När jag tittade på min tid höll jag på att börja gråta...

49.48!! Jag klarade det, jag sprang milen på under 50 minuter! Med råge 

också! Jag som inte trodde jag skulle klå 50.58 gjorde det med en minut och tio sekunder. Alltså, jag kan knappt tro det, det är helt sjukt!! Tack benen, tack kroppen och tack pannbenet som gör att jag blir bättre och bättre. Tredje personbästat i år!! Grymt!