Och så var de fem...

Jag har ju haft kaniner sen jag var 18. Sen dess har jag haft minst två och som mest sex kaniner, om man inte räknar med när jag haft kaninungar för då har jag väl varit uppe i 15-16 stycken. Kalle är väl måttligt intresserad måste jag erkänna, även om han nog tycker de är roligare än han vill medge. När jag var i Dalarna och kände att jag var absolut tvungen att köpa Chibs var Kalle inte riktigt med på det och ville helst att jag gjorde mig av med någon annan kanin i så fall. Helst Tusan som Kalle av okänd anledning har en beef med. 

Och så går Kalle och skaffar en egen kanin helt plötsligt. Igår kväll när jag kom hem satt han där, en söt liten svartvit sak som var väldigt snäll och tillgiven. Kalle har fått den av sin pappa som fått den av en kollega vars barn tröttnat på stackarn. Och då ställer Kalle upp, som en räddande ängel. 

Nja, kanske inte riktigt sanningen. Kalle är väldigt emot att underhålla ett sånt beteende, att skaffa djur och sen ge vidare när det inte passar, och jag håller helt med. Skaffar man djur åt ett barn får man vara beredd på att själv ta hand om det när/om barnet tröttnar. Det är för mycket slit och släng med djur överhuvudtaget tycker jag och folk är riktigt kassa på att ta sitt ansvar. 

Men nu bor Bilbo hos oss och slipper vara innekanin i en alldeles för liten bur. Jag vet inte vad han är för ras eller hur gammal han är men han är rex eller rexblandning och nog inte så gammal. Förra ägarna sa att han var kastrerad men när jag tittar på honom ser han ut som en unge "där nere" och tanken var att han skulle bo med Polly men hon är svinsur på honom. Han är väldigt tam och kelen iallafall och jag har skickat bilder till Emma som hon kan visa sin mamma som är uppfödare så hon kanske kan se hur det står till.