Toughest 2014

Alltså, var börjar jag? Jo, jag kan börja med att säga att Toughest är en av de roligaste upplevelser jag varit med om och ett sjukt kul lopp. Jag var så nervös helt i onödan!

Innan jag åkte hemifrån. Galet nervös.

Jag mötte upp Ninni och Kira ungefär en timme innan start, vår fjärde medlem, Linnea, fick för ett par dagar sen förbud av sin läkare att starta då hon hade en inflammation i foten. Vi kollade in en del hinder och jag kände att jag inte skulle klara i princip någonting. Vi lämnade im väskorna och gjorde oss redo för start, så redo som vi kunde bli...

12.10 gav vi oss av och första hindret som bestod av tre rader jättestora höbalar gick jättebra och jag kom över utan problem. Det var nog här som tävlingsmänniskan i mig kom fram och jag fick lite mer självförtroende. Så jag taggade till och satte iväg. Många hinder att klättra över och jag hittade en teknik som funkade och det gick bättre än förväntat. Första hindret jag blev lite nervös för var rep som hängde över vatten som man skulle klättra över. Jag tog tag i repet och slängde upp benen och försökte klättra över, hängandes upp och ner. Kom inte så långt innan jag släppte fötterna och drog mig genom vattnet med bara händerna på repet. Tack och lov var inte vattnet så kallt som jag föreställt mig.

Min vän Agneta stod i början och fångade mig på bild.

Över grindar, klättra uppför nät, springa med tunga säckar genom massa bildäck... Allt gick jättebra och jag hade inga problem med orken. Efter ett tag kom vi fram till fler vattenhinder. Över och under en massa grindar i vatten, kräla genom rör som gick ut i vattnet, krypa under bryggor.. Vattnet kändes tack och lov inte kallt alls. Ungefär halvvägs stod Kalle, Mikael och barnen och hejade och det var så fint att se dem. 

Bara att fortsätta framåt och nu kom lite svårare hinder. Ett där man gick med armarna på två stänger trillade jag ner ifrån nästan direkt, den första väggen att klättra uppför med ett rep fick jag inget grepp på då mina skor var så blöta och bara gled, och så ringarna. De testade jag inte ens utan simmade ut en bit i havet istället som "straff". Det var mycket springande i sanden och det var jättejobbigt och tungt. 

Snart närmade vi oss slutet och hoppade mellan sandhögar och kom fram till isvaken. Jag trodde den skulle vara dökall men det var ingen större skillnad mot havet faktiskt. Jag kutade vidare och kom fram till vägg nummer två och nu klarade jag faktiskt att klättra upp med hjälp av ett rep! Så jäkla nöjd! Sen fick jag lite höjdskräck för man skulle hoppa ner sen och väggen var typ 2,5-3 meter hög. Men jag fixade det, fortsatte och kom till den äckligaste delen av banan, en jävla gegga som STANK, nästan som koskit. Det var väl tång och äckel från havet som vi fick klafsa oss igenom och ja, sen skulle vi under en sjukt låg bom så det var bara att hålla andan och kräla igenom driten. Och efter några meter, en till. Fy fan vad jag luktade och när jag trodde det var över så skulle vi kräla under ett lågt skynke i flera meter i geggan. Det var tack och lov bara vanlig gegga så det luktade inte så förfärligt.

Min kompis Jenny stod i slutet och tog dessa underbara bilder på mig.

Nu var det mindre än en kilometer kvar och ett berg av höbalar väntade. Bara att häva sig upp på trötta armar och sen klättra ner på andra sidan. Sen var det bara de tre sista hinderna kvar. Tyvärr klarade jag inte något av dem så jag tog två straffvarv och spurtade sen i mål.

Sjukt nöjd och glad!

Min fina Juristen tog emot mig i mål och det var så roligt att träffa henne! Och jag var så jäkla glad och nöjd och hade haft så otroligt roligt! Det trodde jag inte innan kan jag säga. En efter en trillade mina lagkamrater i mål och alla var jättenöjda och hade haft skitkul. Jag vet inte riktigt vad min tid blev men någonstans mellan 1.10-1.15 tror jag. Men det spelar mindre till, det viktigaste var att komma i mål och det gjorde jag!

Team Spring för Livet, tack för ett fantastiskt lopp! Och tack Ninni för att du drog igång det här och fick oss att ställa upp!