Rövhål.

Det är så jobbigt att hela tiden känna sig sorgsen och nervös över samma sak. Det är ju så jävla påtagligt, jag fattar ju att något är fel. Har frågat, men får svaret att det inte är det. Men vad ska jag tro då? Ibland känns det som om pesten skulle vara mer välkommen.
Det tär på mig att hela tiden behöva fundera på sånt som egentligen inte borde vara så jävla svårt. Om jag inte hade det här på hjärnan så skulle jag nog må mycket bättre. Jag skulle slippa vara så spänd och slippa känna mig så jävla.. överflödig, ej omtyckt, dum, fel.. Någon som man bara himlar med ögonen åt. Jag hatar det. Jag HATAR det.
Men varför gör jag inget åt det då? Jag det kan man ju fråga sig, men jag är rädd för något. Känna att mina farhågor verkligen kommer besannas och att jag än en gång kommer befinna mig i den där maktlösa positionen där det känns som om alla vänder en ryggen och pratar illa om en.
Att jag bara blir betraktad som den idiot jag verkar vara och på så sätt blir ännu jobbigare.
Ja jag vet inte. Med alla problem man har i livet så borde inte detta vara något man behöver oroa sig för tycker jag.
Och det som gör detta ännu jobbigare är att det är en person som är en av de som någonsin betytt mest för mig i hela mitt liv...

VARFÖR SKA ALLT VARA SÅ JÄVLA SVÅRT?!?
Jag vill ju inte vara utanför.