23 dagar kvar...

Känner mig uttorkad och tom för att jag gråtit en massa..
Det kändes som om min värld rasade samman tidigare idag. Jag kan inte skriva vad det handlar om, och det är inte grejen i sig som är den hemska även om den är tråkig. Utan det är sättet det sköts på. Jag blir så ledsen när jag känner mig som om jag inte betyder ett skit, att ingen bryr sig om hur jag ska göra. Pratade med pappa och han sa att jag måste ta mig samman för världen rasade ju faktiskt inte. Så det har jag gjort, jag tog mig samman och kom på en lösning som kommer funka ett tag iallafall.
Pratade med mamma som sa att det kommer visst att ordna sig, att jag inte får bryta ihop pga. det här. Och det vet ju jag oxå. Som sagt, det är inte själva grejen jag är ledsen över, utan hur jag får reda på saker. Att ingen kan vara ärlig mot mig, att det finns så mycket feghet. Varför kan ingen sätta sig ner med mig och prata, säga som det är (som det VERKLIGEN är), förklara och fråga hur jag känner inför det hela.
Mamma tyckte att jag själv skulle fråga men det vill jag inte. Det kommer inte bli något annat än nekande och försvar, inget försök till att sätta sig in i hur jag känner, ingen förståelse. Jag vet, för jag har varit med förr.
Jag ska från och med nu lita på mina instinkter, inte ta "nej men det är inget", för om det känns som om det är något, så är det antagligen precis vad det är.
Jag är trött på det här, jag har fått nog. Jag ska klara mig själv nu, även om det kommer bli svårt.
Det som gör mig mest ledsen är att det känns som om jag är en person som inte är så värdefull att ha kvar som vän. Bara man hittar en enkel väg ut för sig själv så spelar det ingen roll om jag finns kvar eller inte.
Nu ska jag bara vänta. För vänta det får jag alltid, medans andra personer tar beslut som påverkar mig. Men vad väntar jag mig? Jag har väl inget med det att göra..

Önskar så att Kalle var hemma. Det hade känts så bra att slippa sitta här ensam med alla tankar snurrande runt i huvudet. Det känns lättare att vara ledsen om man är två..


Önskar att jag var mer betydelsefull, någon man var rädd om.