40 days and 40 nights.

Kalle åkte imorse. Sitter just nu på flyget från Paris till Cuba.
Jag var så ledsen igår kväll, så ledsen imorse och så ledsen nu.
Jag saknar honom redan och det är 40(!) dagar tills han kommer hem igen.
Detta är jobbigt för mig, jag har separationsångest, är rädd för att något ska hända och för den långa tiden jag ska vara ensam.
Tyvärr får jag inte någon respons från någon om hur jag känner eftersom jag får känslan av att alla tycker jag är löjlig som är så ledsen för detta.
Men då är jag hellre ensam än umgås med oförstående personer som verkligen inte kan vara ett stöd och låta en sakna utan att säga en fjutt-mening som inte betyder ett skit i tron om att muntra upp.
Usch, 40 dagar. Nästan 6 veckor. Hur fan ska det gå.......?

Varit hemma hela dagen idag. Kände mig febrig imorse, låg och skakade med kläder under mitt duntäcke. Mitt ryggont har spridit sig från svanken och uppåt, vilken lyx. Kan fan knappt röra mig utan att det gör ont.

Vädret är förjävligt oxå! Just nu ser jag verkligen ingen vår, ingen ljusning. Hur jävla länge ska det vara så här??? Jag trodde att när man bodde i Skåne så är ju vintrarna sugiga men iallafall korta. Men nej nej, en ny istid är på väg verkar det som.

Jag fryser, det blåser rätt in i mitt rum. Man ser gardinerna och blommorna vaja och känner hur det viner kring öronen...

Åhh jag vill att Kalle ska komma hem.. Men det har ju knappt börjat..:(
Jag fick en present av honom igår.. En DVD-box som jag kan titta på när jag känner mig ledsen och ensam.. Han är för snäll..
Han älskar mig, det är jag säker på. Det är första gången i hela mitt liv jag känner mig så trygg och säker. Och det är underbart.