Tack alla ni gulliga människor där ute som bryr er och skriver till mig.

Jag fick en chock när veterinären ringde. Jag kunde inte fatta det. Jag vet att kaniner kan vara känsliga för att sövas och vi pratade om det innan men det har gått bra med alla kaniner jag haft som sövts och de sa att de aldrig haft någon som inte vaknat igen. Jag hade inte ens en tanke på att det skulle gå så här..

Jag har gråtit och gråtit och gråtit. Pratat högt med mig själv som jag gör när jag är riktigt ledsen och ensam. Jag åkte direkt till veterinären för att hämta Leo. Hon var så snäll, berättade hur det gått till och hans hjärta hade stannat direkt de sövt honom. De hade gett honom hjärtmassage och adrenalin men inget hade hjälpt utan han hade somnat in. Hon berättade att hon tyckte det kändes så hemskt att behöva ringa med sånna nyheter och att de själva hade blivit chockade av att det gått som det gått.

Jag fick en låda där Leo låg, han var så fin och jag klappade hans fina päls och blev så jävla ledsen. I bilen satt jag en stund och hyperventilerade för jag fick ingen luft.

När jag kom hem begravde jag Leo direkt bredvid de andra kaninerna. Han var alldeles stel när jag la honom i graven och det kändes så jävla hemskt. Jag fattar inte varför det här ska behöva hända mig. Fyra kaniner på ett halvår, det är för mycket. Jag fixar inte det! Mina kaniner betyder allt för mig och jag fattar inte varför det är så orättvist. Jag tänker på Leos alla egenheter och hans personlighet och nu kommer jag aldrig att få uppleva dem igen.

Han brukade slänga sig ner på sidan eller på rygg och bara ligga, som om han vore död. Och ibland somnade han och välte sakta sakta ner på sidan, helt inne i sina drömmar. Han brukade alltid slänga runt sin matskål så jag köpte en som jag fäste i gallret och sen fick han en liten hink som han brukade kasta med istället.

Och nu är han helt plötsligt borta, och jag ångrar så jävla mycket att jag skulle kastrera honom. Men det var ju för hans skull, för att han skulle få bo med någon av ungarna. Men jag känner mig ändå så skyldig. Stackars Leo, nu får han inte uppleva sommaren, den sommaren som skulle bli den bästa någonsin.

Två av ungarna är jättelika Leo och jag ska spara någon av dem för att hedra hans minne. Jag är glad han fick bli pappa iallafall så det finns små mini-Leos som skuttar omkring här ute.

R.I.P Leo

2008-06-08 - 2009-04-23