Jag känner mig nere idag. Innerst inne är jag lyckligare än någonsin men det ligger liksom en hinna över allt. Jag saknar Leo, det är så tomt och jag fattar inte varför han var tvungen att försvinna. Igår fick jag det finaste, underbaraste brevet jag någonsin fått av min granne Ida som är 9 år. Hon hade på fram- och baksidan av ett a4-papper skrivit hur sorgligt hon tycker det är att Leo dog och att hon hoppas att alla mina kaniner får vara friska. Sen skrev hon att det var synd om mig som förlorar så många kaniner och avslutade det hela med att hon tyckte så mycket om att hälsa på hos oss och att vi var deras bästa grannar.

Hur fint var inte det? Jag blev så rörd och började nästan gråta. Precis så vill jag att mitt barn ska bli. Omtänksam och med stor empati. Nina berättade att Ida gråtit i torsdags kväll när hon fick reda på att Leo inte fanns mer. Så underbart med barn som älskar djur och verkligen tar dem till sig. Det brevet ska jag spara för alltid för det är en av de finaste sakerna jag fått i hela mitt liv.