måndag, april 27, 2009

Jag känner mig nere idag. Innerst inne är jag lyckligare än någonsin men det ligger liksom en hinna över allt. Jag saknar Leo, det är så tomt och jag fattar inte varför han var tvungen att försvinna. Igår fick jag det finaste, underbaraste brevet jag någonsin fått av min granne Ida som är 9 år. Hon hade på fram- och baksidan av ett a4-papper skrivit hur sorgligt hon tycker det är att Leo dog och att hon hoppas att alla mina kaniner får vara friska. Sen skrev hon att det var synd om mig som förlorar så många kaniner och avslutade det hela med att hon tyckte så mycket om att hälsa på hos oss och att vi var deras bästa grannar.

Hur fint var inte det? Jag blev så rörd och började nästan gråta. Precis så vill jag att mitt barn ska bli. Omtänksam och med stor empati. Nina berättade att Ida gråtit i torsdags kväll när hon fick reda på att Leo inte fanns mer. Så underbart med barn som älskar djur och verkligen tar dem till sig. Det brevet ska jag spara för alltid för det är en av de finaste sakerna jag fått i hela mitt liv.

2 kommentarer:

Ricco sa...

trodde nemo skulle bli en pirat... riktig buse... kapten på en ubåt... vara med i en världsberömd roman... så får man reda på att allt du vill är att grabben ska ha lite empati och vara omtänksam? Nej Du Linnet, det här går inte för sig, du får skicka upp Nemo till mig och Marie så vi får uppfostra honom på de sju haven att bli en sjöbuse...

Anonym sa...

Barnen är den bästa som finns... och när de får växa upp med kärlek och armoni så kan de bli empatiska och ärliga människor, tycker jag... vi har försökt alla dessa 10 år berättat till MAnuela vad är det fel och rätt, rättvist och orättvist och sånt där, och jag kan tycka att hon har blivit en liten bra människa som bryr sig för allt och alla... super miljö medveten... det är helt underbart att se/lyssna sitt eget barn tycka och tänka om saker och ting... Du och Kalle kommer att njuta av det till 100%
Kram.
Mercedes.