Första kilometern gick jag ut rätt hårt och det var väl misstag nummer ett. Eller misstag nummer ett var egentligen att jag drack FYRA glas vin igår. Mmmm jag vet, fyra glas vin dagen innan ett lopp, det är inte så smart. Men men, bara att bita ihop och kuta. Men så varmt det var, solen gassade från en klarblå himmel och det tar otroligt mycket energi från mig. Och sen började backarna. Lååååånga, sega jäkla backar och min puls sköt i höjden och låg närmare 170 och backarna tog aldrig slut! Det var uppför mer eller mindre i flera kilometer och när jag passerade femkilometersmarkeringen så kändes det som döden att ha hälften kvar.
Min puls fortsatte att vara hög och steg över 170 och jag förstod inte hur jag orkade fortsätta med dem skyhöga pulsen. Sex kilometer kom, sju kilometer... Här kom jag ikapp några som sprungit förbi mig i början och efter ett tag passerade jag dem. Nu var det plattare men min puls var ändå hög och steg ännu mer, det var SJUKT varmt och en brutal motvind emellanåt. Skönt med fläkt men jobbigt som fan med motståndet.
Kilometern mellan åtta och nio kändes så in i helvete lång och jag tänkte att jag skulle vara glad om jag kom under timmen, typ 57-58 minuter. Nio kilometer kom och min plan att öka gick väl sådär. Lite lite ökade jag och när upploppet äntligen kom tog jag mina sista krafter och spurtade i mål. När jag slog av min klocka trodde jag inte mina ögon. 53.28. 53.28!! Mycket bättre än jag någonsin vågat hoppas på och bara 30 sekunder från mitt personbästa!
Mina tankar på att slänga springskorna och aldrig mer ta ett löpsteg försvann och jag blev sjukt glad. Om jag fick en så bra tid på ett så jobbigt lopp känns det som möjligheten för stordåd ligger nära. Och foten höll hela vägen och gjorde inte ett dugg ont, YAY!
2 kommentarer:
Du är ju så himla BRAAA! Grattis! Älskar att läsa såna här loppberättelser. Det är så spännande och inspirerande :-) Och vad skönt att foten höll!
Heja dig! Grattis! :-D
Skicka en kommentar