Rörd till tårar

På Nemos avdelning har en tjej som heter Lula praoat och Nemo har verkligen tyckt om henne. De har pysslat tillsammans, hon har en t-shirt med superhjältar, Nemo har suttit i hennes knä när haft sagostund och han har velat ha med henne på allt han gjort. Häromdagen sa han så här:

- Jag vill ha långt hår.
Jag: - Men du har ganska långt hår Nemo
- Men inte så långt som Lula.

Vi har kylen full med teckningar som de har ritat och Nemo hade ett armband på sig häromdagen som hon gjort till honom. Imorse sa han igen att han ville ha lika långt hår som Lula och jag tror att han har blivit lite kär.

När jag hämtade pojkarna idag låg det ett brev i Nemos fack och när jag läste det så blev jag rörd till tårar.

"Hej! Jag har praoat på förskolan i två veckor och idag är min sista dag. På dom två veckorna har jag fäst mig extra mycket vid Nemo. Han har en superpersonlighet och är alltid glad och positiv. Jag kommer sakna honom jättemycket och jag hoppas han är kvar på förskolan om ett år när jag går i nian och praoar här ännu en gång för jag vill jättegärna träffa honom igen. Behöver ni någonsin barnvakt så stället jag gärna upp. :) mvh Lula, och så hennes telefonnummer.

Och jag tycker det är så jävla fint, att de har gjort sånt intryck på varandra och att en tonårstjej som säkert har tusen andra saker att tänka på bryr sig om min son. Jag hade faktiskt tänkt tanken att fråga om hon skulle vilja vara barnvakt för det hade varit super med någon som kunde passa barnen om man bara behöver det en lite stund eftersom Kalles föräldrar ändå bor en bit bort och man kan ju inte räkna med att de alltid kan.

Jag blir helt varm inom mig när jag tänker på den rara tjejen och på hur hon tagit hand om Nemo.