Och så har en vecka gått...

Jag träffar inte mina föräldrar så ofta eftersom vi bor så långt ifrån varandra och det är väldigt tråkigt. När vi ska dit eller de kommer hit så längtar jag och ser fram emot det så mycket, och så ses vi och tiden rusar iväg och innan man ens hunnit blinka har de/vi åkt hem och så är det några månader tills nästa gång man ses. Och då känns det tungt. Som idag, mina föräldrar åkte för ett par timmar sen och vi ses antagligen inte förrän till midsommar igen. Och dagar som den här, när det är flera minusgrader och snö ute så känns ju sommaren ganska så avlägsen. Jag blir alltid ledsen när de åkt, det känns tomt och jag blir rastlös och sorgsen. Men så blir det bättre, man hamnar i vardagslunket igen och tiden går snabbt och plötsligt är det dags att träffas igen.

Vi har haft en jättemysig vecka i alla fall, tyvärr blev min pappa magsjuk (såklart, han drar till sig baciller och undkommer aldrig en förkylning ens) men det gick rätt snabbt över. Vi har ätit massor med god mat eftersom både mamma och pappa fyllt år och igår hade vi grillpremiär när vi gjorde lammkotletter till middag. Vi har besökt Emporia och Vellingeblomman, grillat korv och varit ute och lekt.

En som är glad att de åkt är Tjabo, han och hundarna var väl inte de bästa vänner och nu smyger han försiktigt försiktigt runt i huset för att kolla läget och försäkra sig om att det inte dyker upp en flämtande hund någonstans.

Och jag ska jobba i helgen men börjar inte förrän 16.30 idag då det vankas bio. Du gör mig galen ska vi se även om jag stör mig så sjukt mycket på den svenska översättningen. Varför kunde den inte bara få heta Silver Linings Playbook??

Tack och lov så förstår inte Nemo och Leon avståndet och hur lång tid det tar innan de får träffa mormor och morfar igen. Den dagen de gör det och blir ledsna när vi ska säga hej då kommer det nog bli ännu jobbigare.