Lurad?

För några veckor sen fick jag ett sms från en av mina bästa vänner och Nemos gudmor. Det meddelade att hon och Nemos gudfar skulle gifta sig i år! Åååhhhh vilket lyckorus som spred sig i min kropp, samtidigt som något annat kom och störde. Vad var det? Jo en ohälsosam avundsjuka som inte kändes ett dugg klädsam! Men så var det och samtidigt som jag frossade i hennes inspirationsbilder på klänningar, skor och buketter så kunde jag inte låta bli att känna lite sorg över att jag själv inte lär få uppleva det. Inte innan jag är gammal och ful iallafall.

Och sen kändes det ju sjukt tråkigt att inte få vara en del av deras stora dag då bröllopet skulle vara litet för endast familj. Jag gjorde mitt bästa för att plantera dåligt samvete hos den blivande bruden och när en bild av inbjudningskortet visades upp på Instagram skrev jag: Ååå vad fina, tänk den som fick ett sånt... He he he...

Och idag, på alla hjärtans dag, låg det ett silverfärgat kuvert i postlådan:


Var det ett lurendrejeri från början eller blev vi inbjudna på grund av det dåliga samvetet? Jag vet inte, MEN JAG SKA PÅ BRÖLLOP!!