Jag har inte kunnat sova på ett par timmar och har det där knipet i magen som kommer i intervaller och som väl är förvärkar antar jag. Spännande. Kanske nåt är på g, eller så är det en long, hard road in to hell..

Tänkte jag skulle skriva om graviditeten som ni önskat. Om hur det varit, mina tankar och känslor osv.

Jag hade ganska bra koll på min ägglossning och hade beräknad mens den 21 november 2008. Jag hade sen innan bestämt att om jag inte fått min mens den 21, som var en fredag, så skulle jag ta ett graviditetstest på morgonen den 22 november. Den 21 kom och gick med en suspensionshow på Inkonst och jag vaknade tidigt på lördag morgon och smög upp för att ta ett test. Kalle visste inte att jag skulle göra det och när det till min stora glädje blev ett plus på stickan så slog jag in den i ett litet paket, väckte Kalle och gav honom det.

Han blev givetvis lika lycklig som jag eftersom vi planerat för en bebis och även om det gick snabbt, Nemo kom till på andra "försöket", så längtade vi väldigt mycket.

Den första känslan var ju att man vill berätta för allt och alla för att man blir så glad, men samtidigt vill man hålla det hemligt eftersom första veckorna kan vara lite osäkra. Jag ville dock berätta det för de som står mig närmast så Maggi och Marika fick veta det samma dag och Evelina ett par dagar senare. Jag ville såklart berätta för mina föräldrar direkt men eftersom jag så gärna ville överraska dem på julafton så fick jag hålla mig även om det var sjukt svårt.

Jag började må illa i vecka 6 ungefär och blev mycket trött. Jag mådde illa hela dagarna i ungefär två veckors tid och var så sjukt trött att jag inte orkade någonting. I vecka 8 försvann helt plötsligt illamåendet och den värsta tröttheten över en natt och jag blev så sjukt orolig att något hänt. Två vänner till mig hade fått så kallade missed abortions under hösten, något jag aldrig hört talas om innan och jag var livrädd att det var det som hänt mig. Jag bokade en tid privat för vaginalt ultraljud och efter en jobbig helg fick jag se ett litet, litet hjärta slå och kunde andas ut. Litegrann iallafall, oron för att något skulle hända fanns alltid där ändå.

Jag åkte hem till Kättbo för att fira jul och kom dit två dagar innan julafton. Eftersom jag inte ville avslöja mig så hade jag köpt med mig alkoholfritt vin som jag smygbytte ut det vanliga vinet jag fick av mamma mot så alla skulle tro att allt var som vanligt. På kvällen när vi delade ut julklappar hade jag gjort ett jättefint kort som mina föräldrar fick där det stod att en liten bebis var planerad att komma den 1 augusti 2009 och att de skulle bli mormor och morfar. Både mamma och pappa blev nog rätt så chockade och först sa de knappt nånting så jag trodde inte de blev glada, men när det släppt så var de självklart jätteglada och tyckte det var väldigt roligt. Min mammas första kommentar var:

- Men! Du som inte ens tycker om barn!

När vecka 13 kom kunde vi pusta ut lite mer, den första, kritiska tiden var över och man kunde slappna av lite till och berätta för fler och fler om graviditeten. Jag blev avstängd från Lunden där jag då jobbade eftersom man inte får jobba där när man är gravid och fick havandeskapspenning i en månad innan jag började jobba på Agnezkollektivet. I vecka 16 gick jag ut med min graviditet "offentligt" och det var väldigt skönt att kunna vara helt öppen med det.

I vecka 17 kände jag bebisens rörelser första gången. Jag satt vid datorn och helt plötsligt pickade någon till långt nere i magen och sen dess har jag känt av honom varje dag.

Fram till vecka 18-19 ungefär tyckte jag att allt gick sjukt långsamt. Jag bara ville att det skulle synas en bebismage och att man skulle kännas sig gravid och vacker. Tyvärr kände jag mig bara ful och tjock, fick massor av finnar och magen såg bara tjock ut.

I vecka 19 var vi på första ultraljudet och fick veta att det var en pojke vi väntade. Det var redan bestämt att om det blev en pojke skulle han få Kalles favoritnamn, Nemo, och hade det blivit en flicka skulle jag få gen henne mitt favoritnamn. En bra kompromiss och nu blev det en liten Nemo.

I vecka 21 hände det som inte får hända. Jag störtade nerför trappen här hemma, från översta trappsteget och hela vägen ner. Jag slog mir rätt ordentligt men skyddade magen och när jag dagen efter fick höra Nemos hjärtljud kunde jag känna mig lugn igen.

Sen har veckorna bara rullat på, jag har mått väldigt bra förutom halsbränna och ont vid revbenen som jag fick rätt tidigt, innan vecka 20 någon gång. Jag hade en föreställning om att jag skulle kunna jobba typ fram till den dagen jag skulle föda men insåg i juni att det blev jättejobbigt då jag blev tung, fick mer ont, kände mig stressad och kroppen inte orkade så mycket.

Det har varit otroligt skönt att vara hemma och kunna ta det lugnt, även om jag kände mig rätt så kass och värdelös i början. Detta är något jag kommer få uppleva kanske bara ett par gånger i mitt liv och tiden ska tas vara på och njutas av. Inte stressas igenom.

Extra roligt har varit att många av mina vänner har blivit gravida och/eller fått barn detta året. Det är underbart att få dela den fantastiska upplevelsen med flera vänner och bekanta och det blir roligt sen när våra barn är jämnåriga och kan leka med varandra.

Överlag har jag älskat varje minut av att vara gravid. Visst har jag gnällt lite och varit labil och haft det jobbigt då och då men upplevelsen har varit underbar och nu känner jag mig faktiskt ganska så redo för Nemos ankomst som är beräknad om 10 dagar. Han kan dock komma när som helst nu och det känns fantastiskt roligt även om jag inte kan fatta det. Hur kan jag bli betrodd med att ta hand om en liten bebis? Bara det är ju helt sjukt.

Nu får jag ta och runda av lite tror jag, ni har nog tröttnat på att läsa vid det här laget. Om jag glömt ta med något eller om det är något ni undrar över är det bara att fråga. Ni är fantastiska läsare som har uppmuntrat mig med snälla och fina ord under de här månaderna, det är guld värt!