Oj vad söta ni är, men ni behöver inte vara oroliga för min skull. Allt kommer säkert bli bra, jag har pratat med vårdcentralen idag och jag ska avvakta men blir det inte bättre inom ett par dagar så får jag söka akut, men jag tror inte det är någon fara utan att det kommer ordna sig! Positiv jag är va? Kanske för att jag är beroende av att läsa en massa bloggar och att typ hälften av dem handlar om gnäll och klag hela tiden, på allt och inget och många jävligt onödiga och löjliga saker. Ibland måste man tycka synd om sig själv men det finns gränser. Man kan inte bara sitta och vänta på att livet ska hända och att saker ska komma till en, man måste ta för sig lite själv också.

Facebook är lite roligt tycker jag eftersom man kan hålla kontakt med alla gamla vänner (och icke-vänner) från förr. De man gick i högstadiet och gymnasiet med, gamla pojkvänner och barndomsvänner. Men något jag tycker är extra roligt är att se alla "tuffa brudar" jag gick i skolan med som sunkat till sig för att de skaffat barn och man. När jag gick på högstadiet umgicks jag med de lite häftigare brudarna men jag var aldrig någon själv utan höll mig ändå på min kant. Man var cool om man hängde med snowboardkillarna på Alpin och det spelade ingen roll hur de såg ut eller hur de betedde sig, de var snowboardare och därmed coolast i världen. Själv var jag aldrig intresserad av dem utan tyckte de var lite töntiga och blev lite anti dem bara för att alla andra avgudade dem så mycket.

Jag var så sjukt osäker när jag gick i högstadiet, oj oj oj. Skitjobbigt, blev generad hur lätt som helst och en sån som var jättelätt att trycka ner om någon annan ville visa sig lite tuffare. Jag hade mina vänner och trivdes bra med det men önskade nog att jag kunde vara lite mer framåt och utåtriktad. Det var bara efter ett sexpack folköl på Parken som jag vågade göra nåt, haha!

Jag skulle verkligen ALDRIG vilja vara mellan 13 och 17 igen, vilken jävla hemsk ålder. För liten för att vara stor och för stor för att vara liten. Känslan av att aldrig passa in och att alltid göra bort sig. Usch och fy.

När jag började gymnasiet flyttade jag till Borlänge och började i en ny klass utan att känna någon och bodde i en liten etta helt ensam, endast 16 år gammal. Jag hade min vän Martin på andra sidan parken eftersom han flyttade samtidigt men han gick i en annan klass. Jag var sjukt nervös första dagen och satt helt ensam och på uppropet när läraren ropade upp ens adresser och kom till mitt namn och sa Malung så kändes det som alla vände sig och stirrade på mig.

När vi slutat den dagen kom Karolina fram till mig och pratade eftersom hon haft lite business ihop med en kille från Malung och det visade sig att även jag haft business ihop med honom och genast fann vi varandra! Jag tror mina nya vänner i Borlänge blev en liten vändpunkt för mig. Karolina och Lisa blev mina mentorer för de var så självsäkra och tuffa tjejer tyckte jag. Karolina lärde mig dricka té, röka Blå Blend (fast bara på fest mamma!!!) och tvätta. Hon lärde mig även att uppskatta att handla second hand och att våga ha sin egen personliga stil. Även Lisa gav mig mod att uttrycka mig som jag ville och jag vågade snagga mig (tyvärr) för att hon och många andra coola tjejer på vår skola hade snaggat eller rakat hår.

När jag hoppade av skolan i Borlänge och flyttade hem hade jag nog förändrats mycket. Jag vågade ha mina annorlunda kläder och fick höra att om någon skulle beskriva mig så sa dom att jag var den där tjejen på HP med konstiga kläder. En tjej (f.d bästis) hatade mina kläder och blev så provocerad av dem att det sporrade mig ännu mer att klä mig "konstigt".

Men den allra största förändringen för mig var att flytta till Malmö. Där kunde jag vara någon helt annan, jag kunde bli den tjej jag innerst inne var och här tyckte ingen jag var konstig eller såg konstig ut. Jag fick en massa nya, härliga vänner som gjorde att jag kunde öppna mig, jag fick självförtroende och blev bra på saker. Här blev jag någon jag trivdes med och viktigast av allt: jag lärde mig säga ifrån och att inte låta folk köra på mig. Det tog lång tid men jag har blivit jävligt bra på det. Från att ha varit otroligt konflikträdd och låtit folk torka av sina skitiga skor på mig så har jag satt ner foten och börjat säga ifrån, och det är jag jävligt stolt över. Det har tagit lång tid, men jag har fixat det.

Jag är där jag är idag och det är bara tack vare mig själv. Jag har fört min egna kamp och jag har vunnit den, gång på gång har jag besegrat sånt jag trodde var omöjligt. Jag har tillsammans med mina erfarenheter, både bra och dåliga, format mig till den jag är idag och även om jag inte alltid trivs med mig själv och har vissa issues så är jag jävligt nöjd med vad jag åstakommit! Jag skiter i vad andra tycker om mig, vad jag har på mig och hur jag väljer att se ut, gött va?

Jag är glad över att jag inte ser likadan ut som när jag gick i nian, det hade varit för tragiskt. Ut med det gamla, in med det nya.