Lusse Lelle...

I ett par dagar nu har jag läst på bloggar och Facebook om föräldrar som varit på sina barns luciafiranden och blivit rörda till tårar av deras fina framträdande. Jag hade också nära till tårar men inte riktigt av samma anledning. Låt mig berätta om vårt luciafirande.

Eftersom det var väldigt kallt ute så var det ju tvunget att ha overall och hela kitet på under de fina vita nattlinnena. Nemo klädde på sig utan protester, men Leon som alltid skriker när han ska kläs på blev helt hysteriskt när han skulle tryckas i ett lucialinne som satt som ett korvskinn ovanpå overallen. Sen var han så uppeldad att det inte gick att sätta ner honom på marken utan att han började skrika. Nemo var trött och blev väldigt gnällig och ville också bara bli buren. Innan vi stuvade in luciakorvarna i bilen ville jag ta en bild på två glada och gulliga luciatomtar:


Mmm det gick sådär...

Iväg kom vi tillslut och när vi äntligen kom in på förskolans gård fick vi se barnen komma tågande och därmed missade vi det. Vi skyndade oss fram och jag tryckte ner Leon i en vagn, han började skrika men kom av sig när han upptäckte allt folk som stod och tittade och var sen märkligt nog tyst. Nemo vägrade gå fram och ställa sig hos de andra barnen och ja, det var vår lucia. Väldigt lyckat måste jag säga.