Förlossningsberättelse

Om Nemos förlossningsberättelse blev en c-uppsats så blir Leons bara ett litet häfte.

Som ni vet kände jag inte ett skit förrän den sjunde dagen efter beräknad förlossning. Då vaknade jag vid 6 på morgonen av molande värk, som starka menssmärtor, men inget som behövde betyda att något var på gång. Jag låg kvar i sängen och klev upp vid 7, gick ut till kaninerna och sen gick jag upp och hämtade Nemo. Vi tittade på Mumin och vid 8 började det mer likna förvärkar som kom oftare och oftare. Men fortfarande tänkte jag att det inte behövde vara nånting. Kalle ringde Ystad BB för att jag ville höra lite hur lång tid det skulle vara mellan värkarna med andra barnet innan man åkte in och då fick vi veta att det var fullt där!

Men värkarna blev tätare och tätare och höll i sig längre och längre. Vid 9 behövde jag ta till andning för att de inte skulle kännas alltför jobbiga. När klockan var vid halv elva kände jag att jag behövde ha Kalle hos mig så han ringde sin mamma som kom och hämtade Nemo en timme senare, vid halv tolv. Då hade jag många, täta och smärtsamma värkar och kunde knappt gå ur sängen. Men fortfarande hade jag inga tankar på att vi snart borde åka in.

Jag tror inte det var förrän efter halv ett som jag sa till Kalle att: Alltså, det känns som att han kommer snart. Då hade jag börjat känna hur det pressade neråt i värkarna. Kalle ringde till Lund och efter att ha lyssnat på mig i telefonen tyckte barnmorskan att vi borde komma in på en gång. Då hade jag så ont att jag inte kunde stå upp i värkarna så det tog en stund att ta sig ut till bilen.

Klockan 13.05 körde vi hemifrån och Kalle ringde min mamma för att berätta att vi nu åkte till förlossningen. Och den resan till Lund är den värsta i mitt liv, herregud. Att sitta upp med de värkarna som började kännas som krystvärkar var inte roligt. Att vi sen hamnade bakom idioter som körde i 80 på 100-väg gjorde ju inte att man kände mindre panik.

Jag trodde verkligen aldrig att vi skulle komma fram och mellan Dalby och Lund tryckte på så in i helvete neråt och jag bara skrek: NEEEEEEJ NEEEJ NEEEEJ, det känns som han kommer!!

Helt galet var det, stackars Kalle. Han behöll lugnet tack och lov men blev nog lite panikslagen. När vi äntligen kom fram till förlossningen i Lund parkerade Kalle mitt utanför dörrarna och vi tog oss in och det verkade som de fattat att det var lite akut och var förberedda på det. In i ett rum, upp i sängen, av med kläderna och börja krysta. De frågade om jag ville ha lustgas men jag tackade nej till det, för även om det gjorde jävligt ont ville jag inte bli snurrig och riskera att spy. Det gick så jävla fort allting och var så sjukt intensivt. Vattnet gick när jag började krysta och det kändes som att något exploderade. Tack och lov att det inte gick i bilen...

13.45, 40 minuter efter att vi kört hemifrån föddes äntligen vår lilla Leon. Då hade vi varit inne på förlossningen i 10-15 minuter. Helt galet. Tänk om vi åkt till Ystad?? Det hade tagit ungefär 10 minuter längre. Trots att det gick så fort behövde de bara sy två stygn och jag har inte haft jätteont efteråt.

På ultraljudet i vecka 32 var Leon 10% mindre än genomsnittsbebisen och han beräknades väga över 3000 gram men under 3500 gram så vi blev något förvånade när han vägde 3970 gram och var 53 centimeter lång. Men helt underbart fin är han, helt perfekt och jag är så lycklig!