Nu har jag inte långt kvar...

Jag trodde jag skulle klara mig men det gjorde jag såklart inte. Nu har jag också blivit sjuk.
Det började så smått igår och inatt har jag vaknat flera gånger för att halsen har gjort ont och varit full med slem och näsan täppt. Pung säger jag bara.
Idag släpade jag mig upp, skulle på studiebesök på Fosie Stadsdelsförvaltning och sen jobba.

INGENTING har smakat idag!!! När mitt smaksinne försvinner brukar det vara på morgonen men går över rätt snabbt. Men idag har jag inte känt någon smak alls och det känns fan helt hemskt. Jag har ätit mat som jag vet är sjukt god men jag har inte kunnat känna det, så jävla frustrerande!!! Smak är ju något man tar för givet, fan om man skulle förlora den för alltid. Så mycket njutning man skulle gå miste om. Rena döden.

Var och simmade med två av tjejerna idag och det var så jävla jobbigt att simma med en förkylning. Skittungt att andas och kroppen kändes helt död. Simmade 30 längder och sen gick vi upp och bastade med ett gäng gamla tanter som gärna stoltserade med sin nakenhet. Vi myste allihop i en liten trång bastu. Lovely.

Är hemma nu efter en lång dag och min kropp värker av sjukdom och träningsvärk. Tränade tre timmar igår, en extra timme dans och det ska vi göra varje vecka framöver eftersom vi har en massa koreografier vi måste träna in inför något ganska stort event som är på g.
Det innebär tre timmar samba och tre timmar capoeira i veckan. Nu måste jag väl för fan bli vältränad! Jag har gått upp i vikt och jag hatar det. Men jag får skylla mig själv som unnar mig i tid och otid.
Kalle säger att han tror att det jag gått upp är muskler eftersom jag tränar så mycket men jag ser ju vad jag ser. Lite kanske är muskler men fan inte allt.

Förresten, någon som minns min ödla Hoffa som rymde förra året? I söndags när jag och Kalle kom hem och jag skulle slänga skräp så sitter den lilla ödlan bredvid sopkorgen och tittade på mig. Jag blev skiträdd och förvånad över att han fortfarande levde. Jag skulle ta honom men då gick han ner i ett litet hål under diskbänken och jag tänkte att nu får jag inte se honom igen.
Men igår morse satt han där igen, men hann smita även denna gången så jag plockade bort alla krukor och sånt som står där under och tog fram lite ödlefångarredskap.
Och mycket riktigt, snart satt han där igen och då var jag snabb och täppte igen hålet han gömde sig i och fångade honom i en ostkupa.
Så nu, efter elva månader på fri fot, är Hoffa hemma igen. Liten och smal men i allra högsta grad levande.
Sjukt sur på mig är han men han får skylla sig själv som hela tiden skulle glo på mig.

Nu ska jag bädda ner mig i soffan och titta på världens bästa PRISON BREAK!!!