Malmömilen 2014

Som ni vet så gick det ju jävligt gött igår. Jag och Mirijam var väldigt peppade och hade bra känslor inför loppet och det visade sig ju stämma.

Kroppen var stark och jag hade inga problem att orka hela vägen. En miss jag gjorde var att stå långt bak i min startgrupp och det var massor med folk och svårt att komma fram. Jag hade planerat att följa en farthållare som sprang i 5-tempo men de såg jag inte ens till utan jag låg en bit bakom 5.30-farthållarna vilket kändes lite stressigt. Strax efter en kilometer såg jag att någon låg på marken och flera personer stod runt om. När jag sprang förbi tittade jag och såg en kvinna ligga på marken. Jag tittade på hennes ögon och de var helt väck och såg riktigt obehagligt ut. Eftersom det stod många runt om henne redan så sprang jag vidare eftersom jag ändå inte skulle kunna göra något.

De första fyra kilometrarna var det trångt och jag kunde inte hålla mitt tänkte tempo men gjorde mitt bästa för att ta in tid genom att springa om och göra spurter på sidorna när tillfälle gavs. Min klocka blev lite ding av allt folk och visade lite knepiga tempon emellanåt men jag försökte hålla mig runt 5, ibland låg jag på 5.20 och ibland på 4.40 och så svängde det däremellan. I år hade de dragit om bansträckningen något och till min stora glädje var det min hatsträcka som var borta. Vet inte varför jag ogillat den men den har alltid varit kämpig och ändå långt kvar till mål. Igår gick det dock hur gött som helst så jag sprang på.

Vi kom upp i stan och det är häftigt att springa där när de satt upp staket och massor med människor står bakom och hejar. Kilometer sex, sju och åtta kom och gick och det var vid nionde kilometern som jag kände att krafterna började ta slut men där stod Kalle och barnen och hejade och jag fick kraft att kämpa på in i det sista. Alldeles innan mål var det en spurtsträcka där man skulle springa allt man kunde och de som fick bäst tider vann en IPad mini. Jag spurtade mitt bästa men det var inte speciellt snabbt eftersom jag var rejält trött och bara glad att vara i mål. 

Jag stoppade klockan och blev så jävla glad för att jag persat och kapat tiden med mer än en och en halv minut. Hämtade medalj, vatten och frukt och gick sen för att möta min hejarklack.

Jag är sjukt nöjd med min prestation och min tid. Nöjd över att kroppen höll hela vägen och att jag verkligen kunde satsa. Men såklart funderar jag på vad jag kunde fått för tid om jag ställt mig längre fram och kunnat springa snabbare från start. Hade jag fått en bättre tid eller bara kört slut på kroppen för snabbt? Jag stannade inte vid någon av vätskekontrollerna för även om det var ganska varmt så kände jag inte att jag behövde det utan ville hellre spara på de dyrbara sekunderna. 

Nu är nästa lopp SM-milen och ju mer jag pressar ner min tid desto mer omöjligt känns det att persa igen. Men jag ska kämpa för det, jag närmar mig ju 50 minuter sakta men säkert...

Och just ja, Suzan hade fixat sjukt bra goodiebags! Mer om den när jag kollat igenom den ordentligt och kan länka till alla härliga företag som sponsrat oss!