Inatt är det ett år sen som jag kände av de första värkarna. Ett år. Jag fattar inte att det gått så lång tid. Jag hade svårt att sova men de avtog på morgonkvisten så jag kunde sova mig igenom förmiddagen. Dagen efter tilltog de för att på natten bli mycket starkare och tätare och morgonen efter åkte vi till bb första gången.. Det tog ju ganska många timmar innan Nemo tittade ut och det var mitt livs kamp men fan vad härligt när han äntligen fanns hos oss.

Idag kan jag inte riktigt minnas HUR jävla ont det gjorde. Jag vet ju att det gjorde helvetes as-ont men kan inte riktigt minnas känslan. Som tur är, annars hade det kanske inte blivit några fler barn gjorda.

Det var jobbiga dagar innan Nemo kom ut, jag kände mig sämre än sämst och tröttare än tröttast men efter 3,5 dygn efter första värkarna fanns han äntligen hos oss. Lilla pojken. Finare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Min bebis som inte är en bebis längre utan ett barn.