Österlen Lyser Marathon 2014

UAlltså, vad ska jag säga? Hur ska jag börja? Jag har sprungit ett MARATHON. Jag gjorde det faktiskt, det känns helt galet. Men vi kan ju ta det från början.

Hemma i Veberöd var vädret perfekt men när vi körde märkte vi att det var väldigt dimmigt ute och när vi kom till Gärsnäs och det hade blivit mörkt såg vi knappt någonting. Vi hittade till idrottsplatsen och där mötte jag upp Bea och Erika och fick min nummerlapp och tidtagarchipet. Ett toalettbesök var på sin plats och sen var det bara att vänta in starten. I år var det olika startgrupper och vi som sprang hela maran startade först, sen stafettgruppen och sist halvmaran. Jag stod i startfållan och det närmade sig start och jag tänkte: Nu! Det är nu det händer!

Starten gick och vi gav oss av. Jag tog det lugnt som planerat eftersom jag aldrig har sprungit så långt så är det svårt att veta hur man ska lägga upp det. Kilometrarna tickade på och det var riktigt mörkt och dimmigt. Förra året kunde jag se löpare långt långt framför mig, pannlamporna lyste upp reflexvästar i ett långt led, men i år syntes inte ett skit. Jag blev lite nervös att jag skulle springa fel eftersom det var så dålig sikt men jag hade hela tiden andra löpare omkring mig. Mammas kompisar som Leon uttryckte det. Han var även väldigt imponerad över att jag var snabbare än bilen och tyckte det var kul att alla sprang i pyjamas och reflexväst. 

Första stoppet var efter nio kilometer i Hammenhög. Där stod även min alldeles egna hejarklack i form av Kalle, Ninni och Mikael och alla barnen. Så härligt att se dem och vilken pepp de gav mig. Jag kände mig stark och hade inga problem att kuta på så efter lite energidryck och kramar sprang jag vidare. Nemas problemas, det enda som var jobbigt var att jag inte såg någonting, becksvart och dimmigt och väldigt blåsigt en del sträckor. 

Vid 15 kilometer fick jag lite små känningar på ovansidan av vänster fot och lite i vänstra knäet. Ingen fara på taket men jag tog det fortsatt lugnt. När jag kommit 19 kilometer fick jag lite flow, det onda släppte och och ökade farten lite. Andra stoppet var i Borrby där jag passerade halvmaran på ungefär 2.20. Jag träffade min hejarklack igen och fick mer energidryck. De tyckte jag såg stark ut och det kändes så också. Jag fortsatte vidare för att beta av loppets andra halva och plötsligt var jag helt ensam, inte en enda löpare i sikte, varken framför eller bakom mig. Det var kolmörkt och jag kunde inte se långt framför mig, knappt marken heller. Jag sprang och sprang och började noja över att jag sprungit fel men plötsligt lyste min pannlampa upp en reflexväst en bit framför mig. Vilken lättnad!  Jag ökade lite för att komma närmare och snart såg jag även en till löpare. 

När jag sprungit 2,5 mil började båda mina fötter att göra ont. Och båda knäna, och höfterna var väldigt stela. Kilometrarna rullade inte på som innan utan kändes plötsligt längre. Jag försökte rulla på fötterna medan jag sprang för jag ville inte stanna och gå eftersom det då skulle ta längre tid att komma i mål och jobbigt att komma igång att springa igen. 27 kilometer passerades och då var det "bara" 15 kilometer kvar och målet blev liksom lite lättare att "ta på". Mina kära vänner och familj stod igen vid ungefär 30 kilometer och hejade på mig och jag fortsatte. Benen, knäna och fötterna gjorde ondare och ondare och det började bli riktigt jobbigt. Eller, orken var det inget fel på men smärtan... Inte nådigt. Men det var bara att fortsätta.

I Brantevik stod Kalle, Ninni, Mikael och barnen och väntade på mig och jag fick beklaga mig lite över hur ont jag hade. De var superpeppande och nu var det ju bara fem kilometer kvar, jag skulle klara det! Lite Coca Cola fick jag i mig innan jag skulle vidare. 

Ledbruten i Brantevik, 5 kilometer kvar...

Den sista halvmilen var ingen lek. Kroppen gjorde så ont och nu hade jag ont även i axlarna och i nacken. Men jag fortsatte springa, ville absolut inte börja gå. När det var tre kilometer kvar kom en tjej ikapp mig som jag pratade lite med. Hon hade sjukt ont i låren och började gå efter ett tag. Jag kämpade på de sista lååååånga kilometrarna och snart såg jag Simrishamns centrum och visst att det inte var långt kvar. Stapplade som om jag vore 90 år uppför en backe och sen kom jag in i centrum. Vet ni hur ont det gör att springa på kullersten när man har sjukt ont i fötterna?? My god, ingen lek alltså. Men jag ökade farten, kom in på gågatan och böev påhejad av massor av människor, Kalle och Ninni skrek på mig och jag SPRANG in i mål!

Fy fan så jävla gött. Jag gjorde det!! Jag var färdig, behövde inte springa en meter till. Bea och Erika som sprungit halvmaran stod också vid målet och det var så härligt att se alla. Efter lite snack och kramar så fick jag äntligen sätta mig i bilen och åka hem. Jag var svettig men frös ändå, borde äta men mådde illa och jag fick sitta och blunda hela vägen hem för att inte spy. Väl hemma tog jag en lång, kokhet dusch men blev ändå inte riktigt varm. Smorde in typ hela kroppen med Ormsalva med chili och arnica och sen la jag mig under två täcken och två filtar men frös ändå. Det värkte precis överallt och jag visste inte hur jag skulle ligga. Tillslut somnade jag iallafall och vaknade genomsvettig en stund senare men jag hade inte så ont längre. 

Och så ringde klockan 06.45 imorse. Underbart. Jag stapplade nerför trappen men kroppen känns ändå okej idag även om jag är öm och stel lite här och var. Galet hungrig är jag också. Jag kollade tiden imorse också: 4.46.48. Det är jag nöjd med. Mitt mål var att springa på under fem timmar och det gick ju. Drömmen var 4.30 och det hade jag nog klarat om jag inte haft så förbannat ont och tagit det liiiite mindre lugnt i början.

Men det är mindre viktigt, jag kom i mål och det är huvudsaken!

Tusen TACK för alla kommentarer på Facebook och Instagram. Och min underbara familj och fantastiska vänner som väljer att flänga runt flera timmar en lördagskväll för min skull. Det betyder mer än ni kan förstå. <3