SM-milen 2014

Jag kan knappt tro det men det gick fan att slå mitt PB på 51.18!! Det känns helt galet och jag är så jävla nöjd och grymt stolt över mig själv! Och över min partner in.. running, Mirijam som också fick en kanontid idag. Och det gör det hela ännu roligare, att jag har någon att dela det här med. Vi tränar ihop, vi körde dit ihop, hem ihop, sms'ar och peppar varandra och ja, det är ett otroligt stöd och så kul att dela det här med någon som känner samma galna passion.

Vi kom till starten i god tid, hämtade nummerlappar och spotade lite kändisar. Gick på en kolsvart toa och Mirijam fick lära känna en ny, underbar sida av mig, nämligen hur uppstressad och stirrig jag blir när jag är nervös. Vi träffade på Suz och kände oss väldigt peppade inför loppet. 

Klockan 15.30 gick starten och vi satte av. Platt och härligt och en rolig bana. Jag hade som mål att ligga på 5.05-tempo eftersom jag sprang Malmömilen på 5.09-tempo och då skulle jag ju få en bättre tid. Jag hade ingen hejaklack med mig idag men det dök upp en surprise ungefär vid Triangeln i form av några släktingar till Kalle och jag blev så glad när jag sig dem! Kända ansikten på vägen är bästa peppen under ett lopp.

Kilometrarna rullade på genom stan och formen kändes fin. Det var inte alls trångt som på Malmömilen utan jag kunde köra mitt race hela tiden. Men vid åtta kilometer började jag bli väldigt trött. Det kom ganska hastigt och jag kände plötsligt att Fan, hur ska jag orka?? Men jag pinnade på och lovade mig själv två härliga vilodagar om jag bara höll vägen ut. Jag tänkte att jag måste kämpa för det blir ju inte lättare att få en bra tid utan svårare och svårare hela tiden så jag kunde ju inte ge upp när jag var på god väg. 

Vid nio kilometer började jag nästan må illa, nej fan ska jag behöva spy?? Snart såg jag Malmö Stadion torna upp sig framför mig och då var det bara 500 meter kvar. 500 meter. Ett par hundra meter, sen in på stadion, ett knappt varv på banan och sen i mål. Jag tänkte att jag skulle kräkas om jag tog i mer men gjorde det ändå och kämpade mot mål och hörde mitt namn ropas ut i högtalarna när jag passerade mållinjen. 

 

50.58!! Yes! Jag klarade det, 20 sekunder snabbare än Malmömilen och nytt PB, så jävla GÖTT!! Jag fick min medalj, hämtade vatten som jag klunkade i mig och gick sen och satte mig i gräset för att pusta ut. Såg snart flera andra ur Coach K Runners och satte mig ned dem, bjöds på kladdkaka och blev fotade. Och så kom Mirijam in på Stadion. Suz sprang till henne och peppade henne sista biten till målet medan jag fotade. 

Bilden när Mirijam passerat mållinjen och får sin medalj är oslagbar, så ser en riktig krigare ut! Vi satte oss med CKR ett tag till innan vi gick till bilen och rullade hemåt igen, fyllda av lite mer jävlar anamma än förut. 

Jag är så otroligt glad för att vädret slog om för annars hade jag absolut inte kunnat genomföra ett så bra lopp. Nu var det 19-20 grader, molnigt, lite blåsigt och regnet hängde i luften så det blev nästan perfekt. Och nu ser vi framåt mot nya mål! Nästa lopp Assmountain Runners (min och Mirijams löpargrupp) blir Veberödsrundan i september!