Malmö Halvmarathon 2013

Herregud, vart ska jag börja? Nu har jag iallafall gjort det, sprungit en halvmara, 21 kilometer.

Vi åkte in i god tid till Mölleplatsen i Malmö och jag hämtade ut min nummerlapp. Kalle, mamma och barnen åkte sen mot Arenan för att stå vid ungefär halva sträckan och peppa. Jag hittade snabbt några fler ur vårt lag, Coach K Runners, och det var fler än jag som var nervösa. Vi gick mot starten, alla ställde sig i sin startgrupp och inväntade starten.


Jag står bredvid Suzan som jag nu sprungit många lopp tillsammans med, en sjukt bra löparkompis full av pepp.

Efter att den här bilden tagits dog min telefon. What The fuck??!?? Panik!! Jag kan INTE springa ett halvmarathon utan musik, det går bara inte! Tack och lov så fick jag igång skiten strax innan elitlöparna sprang iväg. Och strax efter det var det vi andra som fick ge oss av.

Jag såg min gamla capoeira-kompis Torbjörn precis i början och det var kul att se ett bekant ansikte. Sen rullade kilometrarna på. Vi sprang upp i stan och där hade de satt upp staket och åskådarna stod utanför och hejade och jag kände mig nästan som ett proffs. Strax innan Gustav Adolfs Torg såg jag ännu ett bekant ansikte, Lina, som var där och hejade på sin man.

De första åtta kilometrarna gick så jävla bra, jag behövde inte anstränga mig ett dugg utan benen gick av sig själva. Jag höll ett jämnt tempo och fick hejda mig lite för att inte dra iväg utan spara på krafterna. Jag höll mig bakom en farthållare med 2.10 som målgång ända upp till Arenan. Jag passerade 10 kilometer på 58 minuter och när jag sprungit över busstorget så stod min alldeles egna hejaklack där! Åh vad glad jag blev! Kalle, mamma, Ninni, Mikael och alla barnen. De gav mig energidryck och en energigel men den var så äcklig att jag inte kunde ta hela. En snabb puss på Nemo och Kalle och så fortsatte jag.


När vi började springa var det mulet och perfekt väder men vid det här laget hade solen kommit fram och jag blir ganska påverkad av det. Men jag fortsatte i samma tempo och det var inte alltför jobbigt. Vid det här laget hade jag sprungit om och ifrån 1.20-farthållaren utan att märka det.

Jag passerade 15 kilometer på 1.28 och strax därefter stod Jenny, Ted och barnen. Åh jag blir rörd bara jag tänker på det. Att människor tar sig tid att åka till Malmö och stå och vänta och visa sitt stöd för att jag ska springa förbi dem på några sekunder. Jag är så tacksam och det betyder jättemycket. Nu började det bli jobbigt och kilometrarna kändes längre och längre. Vid 17-18 kilometer var jag tvungen att snabbt springa in bakom en buske kissa, hade jag inte gjort det hade jag nog kissat på mig när jag kommit i mål.

Och så var det bara att fortsätta. Benen började ömma, fötterna ömmade lite mer och mitt tempo saktades ner en aning. Och så äntligen passerade jag 20 kilometer (på tiden 1.59) vilken jävla dröm! Nu var det ju bara en ynka kilometer kvar och det skulle bli så satans skönt att komma i mål. Och den kilometern alltså, den tog aldrig slut! Vi sprang efter Ribban, en lång raksträcka, solen stekte och det tog verkligen aldrig slut. Hur lång kan en kilometer vara???

Men så äntligen kom det, upploppet. En vackrare syn har jag väl aldrig skådat och jag tog mina sista krafter och spurtade in i mål!


Jag är så nöjd med min tid. Mycket bättre än jag någonsin kunnat drömma om! Och äntligen var jag i mål, jag kunde knappt tro det. Letade efter mamma, pappa, Kalle och barnen men kunde inte se dem så jag gick och fick en medalj, en chokladbar, en banan, ett par löpastrumpor och ett glas. Sen fyllde jag på med vatten och drack och drack, så gott!

Jag gick ut på gräset och tog av skor och strumpor, åh vilken känsla! Ringde sen Kalle och de hade tyvärr inte hunnit till målet men jag gick och mötte dem och det var så fint att se allihop. Pappa och Kalle gick för att hämta bilarna och jag, mamma, Nemo och Leon stannade för att pusta ut.


Så, nu är det över. Och jag är så NÖJD och GLAD och STOLT över att jag fixade det! Det trodde jag inte när jag började springa för ett och ett halvt år sen och kämpade för att kunna springa 5 kilometer.

Och TACK till er som gav mig låtar här i bloggen, på Facebook och Instagram. Jag la in dem i min lista och tänkte på varenda en av er när låtarna kom! Det hjälpte mig jättemycket! Och tack för kommentarer, sms och all pepp, det är fan helt sjukt att det är så många som bryr sig. NI ÄR BÄST!!