Hälsan

Till inlägget där jag berättade om bodyscanningen och livsstilsanalysen så fick jag en kommentar som löd så här:

Anonym sa...
Har svårt att tro på sådana grejer. Titta på dig tex, du är helt normal men det låter här som du är jätte osund, om du nu är 46 i inre ålder.... Då skulle alla som inte är tiptop tränade och med några extrakilo vara extremt ohälsosamma.. Svårt att ta in det och tro på det.. Tror inte man ska ta såna tester på för stort allvar.
Tycker inte alls du är överviktig eller ser osund ut på nåt vis.

Jag måste ju tacka för komplimangen, att jag inte ser osund eller överviktig känns ju bra. Nu vet jag ju inte vem anonym är eller om hen vet hur jag ser ut i verkligheten eller om kommentaren är baserat på vad som visas i bloggen. Jag lägger ut bilder på mig själv som jag tycker är fördelaktiga, fullt påklädd, så det är ingen som läser här som vet hur jag "på riktigt". Nej jag är inte jätteöverviktig eller speciellt ohälsosam, men jag vet ju hur jag lever och vad jag mår bra och mindre bra av.

Om man vill gå ner i vikt fast man inte är jättejättetjock så blir många provocerade av det. Varför? För min del handlar det inte om att jag bara vill bli supersmal. Jag vill gå ner den extra, onödiga vikten jag går och bär på och det är av flera olika anledningar. Jag vill må bättre, jag vill känna mig snyggare och framförallt så vill jag kunna springa fortare och bli mer uthållig. 10 kilo är ganska mycket att kånka runt på när man ska springa ett par mil. Skulle jag ta 10 kilo till och springa med så skulle det ju bli sjukt jobbigt, tänk vad härligt med typ 10 kilo mindre!

Mina extra kilon sitter på överkroppen. På magen, runt midjan, på ryggen och armarna. Det är inte jättekul att inte kunna köpa byxor eftersom magen är för stor. Om byxorna sitter bra i midjan är de jättestora i rumpan och benen och sitter de bra där finns det inte en chans att jag får igen dem i midjan. Anonym menar att jag är "helt normal", och allting är väl relativt skulle jag svara på det. Om jag är helt normal nu så är det inte så jag vill vara. Jag vill vara lite lättare, lite mer vältränad, lite ner hälsosam.

Så som jag äter när jag inte är strikt mot nog själv är INTE hälsosamt någonstans, jag blir äcklad av mig själv och är uppblåst och spänd. Då är jag i stort sett aldrig hungrig eftersom jag äter typ hela tiden, och inte speciellt nyttiga grejer.

Mitt mål nu är att hitta en bra livsstil som passar mig och som jag kan hålla. Min Coach (oj vad det kändes proffsigt att skriva) ringde igår för att höra hur det går med kostplanen vi lagt upp och hur jag mår. Det känns jättebra och jag kan ringa honom om jag har frågor och så ska vi ses igen den 20 september för uppföljning. Jag är väldigt peppad och tycker att det här känns oerhört bra. Jag följer ingen diet utan försöker "lära mig" att äta på ett normalt sätt, något jag tyvärr inte kan. Det är inte så lätt som det låter att "bara äta lite mindre" som så många vill påpeka, inte för alla.

Sen så vill jag ju absolut inte vikthetsa eller hålla på, det är jag verkligen allergisk mot. Jag försöker bara hjälpa mig själv så jag kan må bättre och inte må dåligt över mig själv.

Härlig fredag

En fredag som har susat förbi. Barnflickan hämtade barnen på förskolan och det gick jättebra, skönt att veta! Kalle kom hem vid 18 och skjutsade henne till bussen, jag slutade 18 och körde inom Sushi 2 Go i Lund och köpte mat som vi sen avnjöt med ett glas vin medan pojkarna såg på film.


En utarbetad Kalle har sovit i soffan hela kvällen och jag har sett på film, Warm Bodies, har ni sett den? Den handlar om en zombie som blir kär i en tjej och filmen var rätt gullig faktiskt.

Nu ska jag sova och ladda inför ett långt jobbpass imorgon, 14 timmar. Om halsen är bättre blir det konditionsträning imorgon bitti, annars lite styrka. Dagens träning har bestått av: Workout * 3 armar, mage, rumpa. 100 squats och plankan 3*35 sekunder.


Idag har jag haft en ny kofta som jag är supernöjd med.199 kronor på Gina Tricot, kap!

Nanny

Jag jobbar ju inte varje dag men de dagar jag jobbar är det långa pass och då hämtar Kalle barnen på förskolan. Eftersom Kalle jobbar väldigt mycket över så blir de dagarna långa för barnen, åtta-nio timmar, och även om jag sagt till mig själv att INTE ha dåligt samvete för det så har jag ju det ändå. Det är två eller tre dagar i veckan som de går så länge och det känns väl okej förutom just på fredagar. Jag jobbar varannan fredag och då är barnen alltid de sist kvar på förskolan. Och egentligen är det inte så jäkla farligt! Jag är trött på den här hetsen att man absolut inte ska vara den sista som hämtar och jag fattar inte hur "alla andra" kan hämta så tidigt alltid.

Iallafall, nu har jag anlitat en nanny som ska hämta barnen en del dagar, framförallt fredagar, när Kalle behöver jobba länge. Det är tjejen som praoade på förskolan i våras och som Nemo fick så bra kontakt med som ska hämta, första dagen imorgon! Hon passade Nemo en gång nu i sommar också och det gick bra.

Hon är ung men jag litar på henne just för att hon verkligen vill träffa barnen, inte bara passa dem för pengarna. När hon passade Nemo sist så verkade hon inte förvänta sig att få något alls och sa att det inte behövdes eftersom hon kom för att träffa Nemo. Fint av en ung tjej att vara så go mot barn, mina barn. <3


Jag tog ett foto på Nemo och då sa Leon: jag osså! och så flinade han upp sig.


Fin bild på Nemo, synd att den där kvisten hänger där!

Vilodag

Jag stod nyss ombytt och var redo för en löptur efter förskolelämning, men insåg att jag nog inte borde springa idag. Det kommer något smygande i halsen, huvudet är tungt och ja, det känns som om kroppen har invaderats av något som inte riktigt brutit ut men ligger under ytan och bara väntar på att få explodera. Så jag tar en vilodag idag. Ingen löpning och det är vila från squatsutmaningen enligt programmet. Kanske att jag kör lite plankor senare och så blir det promenad till och från förskolan.


En drink med C-vitamin och Alvedon passar bättre än löparskor idag..

Bodyscanning & Livsstilsanalys

Nu har jag fått min kropp synad från insidan för en gångs skull och det var intressant och lärorikt. Jag fick stå på en våg som mätte fett, vatten, muskler och en massa mer och så gick vi igenom min livsstil, hur jag äter, sover, tränar...

Resultatet var inte chockerande och inte direkt överraskande men jag önskar att jag varit lite mer vältränad. Det finns massor jag skulle kunna skriva om fett och vatten i kilo och procent men jag berättar om det mest väsentliga och det är att jag ligger precis på gränsen mellan hälsosam och överviktig. 39 är gränsen till övervikt och jag låg på 38,4. Min vatteprocent är för låg, 48,5, och minimum är 45%. Helst ska det ligga uppåt 60, men i takt med att min fettprocent sjunker så kommer vatteprocenten stiga. Snurrigt va?

Och vill ni veta det värsta?? Min metaboliska ålder, alltså min kropps insidas ålder... Jag vågar knappt skriva det. 46 år. 46!! Helt stört. Och mitt bukfett ligger på 5 på en skala från 1-12 och det borde ligga på 2-3 för att jag ska må bra. Min fysgrad är 2 på en skala från 1-9 och då är förklaringen: Övervikt. Hög fettprocent och normal muskelmassa.

Mitt proteinbehov är 94 gram om dagen och i dagsläget ligger jag på 65-75 gram dagligen. Så nu har jag köpt proteinpulver som jag kan tillsätta i till exempel smoothies och att dricka före och efter träning. Min frukost och mellanmål är också för proteinfattiga så jag har fått tips på hur jag kan öka mängden även de måltiderna och så har jag köpt proteinbars som jag kan ha i väskan de dagar jag är på språng och kanske inte vill ha kokta ägg i väskan.

Det här var jättekul att göra och om ungefär en månad ska jag tillbaka på en ny scanning för att se om något har förändrats. Mina mål är nu är minska fettprocenten (och vikten), öka vattenprocenten, minska bukfettet och min metaboliska ålder samt öka min fysiska gradering. Heja heja!

Regnbågsnaglar

Helt tomt i skallen blev det plötsligt. Vad ska jag skriva om???

"Det nya livet" rullar på fint och en viktminskning på 1,1 kilo var välkommet och peppande. Jag tränar på, kondition varannan dag och styrka varannan. Plus squatsutmaningen, idag stod det 75 squats på schemat. Imorse tog jag en tur på 30 minuter på CT'n och när jag hade en stund över på jobbet körde jag plankan, 3*35 sekunder.

Jag inser ju att mina stumma ben på löpturen i söndags berodde på den ökade mängden träning men jag hoppas kroppen vänjer sig och att benen blir lättare snart igen. Nästa vecka blir det dock minskad träning för att spara benen till midnattsloppet som går av stapeln nästa lördag. Så kul det ska bli! Jag springer i vanlig ordning med Coach K Runners och vi ska måla våra naglar i regnbågsfärger för att protestera mot Ryssland idiotiska anti-homolag. Och som om det var menat sprang jag på en utförsäljning av massor av nagellack för 10 kronor styck och jag lyckades skrapa ihop det som blev mest likt en regnbåge!


Det går bra att hålla mig till nyttig mat i lagom mängd. Jag har inga förbud men skär ner på kolhydrater och framförallt socker men jag försöker först och främst hitta en livsstil som innehåller lite av det mesta och mat som min kropp mår bra av. En liten kaka får absolut slinka ner på kalas men då en tredjedel eller fjärdedel mot vad jag annars tar. Det går bra, det känns bra, jag mår bra!


På kalas i lördags!

Gubbjävel

Ni vet att jag skrev förut att jag aldrig ångrar ett träningspass? Idag gör jag fan det. Eller inte träningen i sig, men att jag gav mig ut..

Jag var  lite arg och ledsen redan när jag stack iväg och ganska snabbt fick jag en tung huvudvärk. Benen var tunga som bly efter en vecka av betydligt mer träningen än de är vara vid och jag kände att jag bara ville vända hem. Men jag kämpade på och efter nästan nio kilometer så kom jag springande på en gång- och cykelbana som går förbi 4H-gården då jag hörde två personer som ropade ganska högt. Jag vände mig åt deras håll och ser två stora hundar komma rusande mot mig, en schäfer och en golden. Jag blev livrädd och visste inte vad jag skulle göra men stannade och stängde av iphonen som jag lyssnade på. Hundarna cirkulerade runt mig och efter dem kom en medelålders man tillsammans med vad jag gissar är hans son på typ 10-12 år. Jag som var både rädd och arg ropade:
- Ni får ju ha hundarna kopplade fattar ni väl!!

Då fick jag ett så jävla nedvärderande svar:
- Gjorde dom dig nåt? Åt som upp dig? sa den medelålders mannen.
- Nej de gjorde ingenting, svarade jag. Men jag är väldigt rädd och tyckte det var obehagligt. Ni måste ju koppla dem om ni inte har pli på dem.
- De gick inte ens fram till dig, de springer för sig själva, sa mannen.

 Då blev jag om möjligt ännu mer arg eftersom han inte verkade bry sig ett skit. Jag kände mig så förlöjligad och förminskad, och framförallt väldigt rädd.
- De kom ju springande efter mig, fram till mig!
- Ja men om hundarna inte var snälla så hade de inte fått gå lösa, var det fantastiskt underbara svaret jag fick.
- Jag har blivit biten av en hund och är otroligt rädd så just det spelar inte så stor roll, sa jag.

Pojken kopplade den ena hunden, golden retrievern och gick en bit bakom men gubben fortsatte gå med hunden lös. Jag blev så förbannad av att han bara ignorerade mig och var så oförståenden så jag sa:
- Det är ju faktiskt koppeltvång!

Och då reagerade mannen. Han vände sig emot mig och gick fram till mig och ställde sig nära och riktigt bröstade upp sig och kändes väldigt hotfull.
- Jaså, finns det? Och var står det nånstans??
- Ja men det är koppeltvång överallt, hela tiden! Speciellt den här årstiden, sa jag.
- Ja på vissa platser kanske, sa gubben och fortsatte gå. Hunden sprang som den ville.

Jag fortsatte gå en bit bakom och insåg att han inte skulle bry sig vad jag än sa så tillslut sa jag bara:
- Kan du inte vara snäll och hålla din hund så jag kan springa iväg?
- Du kan springa, han gör ingenting.

Då höll jag på att få spel. Fan alltså vilken respektlös jävla SKIT! Jag ville  börja grina men stålsatte mig och sa:
- Men jag ber dig här, som en medmänniska, att du bara håller din hund en stund eftersom jag är jävligt rädd. Varför kan inte du respektera mig och acceptera det??

Och aset bara fortsatte gå, svarade mig inte ens, och jag hade sån jävla lust och bara gå fram och ge honom en käftsmäll. Men det gjorde jag inte utan skrek efter honom:
- Men skit i det då GUBBJÄVEL!

Sen sprang jag hemåt men kom inte så långt för jag var tvungen att sätta mig på en bänk då jag knappt kunde andas för jag var så upprörd, ledsen, förbannad och arg. Tillslut sprang jag hem och Kalle undrade vad som hänt och när jag berättade så blev han fly förbannad och tog bilen och skulle leta rätt på gubben. Han hittade honom inte, och det var kanske lika bra för han verkade ju för fan inte riktig någonstans.

Jag blir så jävla arg när jag tänker på det. Jag tror säkert att hans hundar är världens snällaste, men det spelar ingen roll! Hur svårt hade det varit för honom att bara hålla sin hund i halsbandet och stå still medan jag kutade vidare? Gjorde det ont i honom att han blev tillsagd? Blev hans manlighet sårad? Det var som om att han verkligen ville poängtera att regler kanske gällde andra, men inte honom. Och vilka signaler sänder han ut till sin son som gick tyst bakom och i alla fall hade vett att koppla den andra hunden.

Jag önska att jag hade frågat efter hans namn eller tagit ett foto på honom men det är lätt att komma på sånt i efterhand. Få se om jag ser honom fler gånger, hoppas inte för då kommer min instinkt säga att jag ska sparka in kulorna på honom och krossa hans knäskålar.

 Ett bett som tyvärr har satt djupa spår...

Köpenhamn Toughest

Jag har länge varit sugen på att springa Tjurruset i Stockholm men häromdagen nämnde Ninni att Köpenhamn Toughest går av stapeln i höst. Efter att ha kollat upp det lite mer är jag jättepeppad på att springa loppet, 8 km med cirka 50 hinder, vilken utmaning! Plus att det är närmare till Köpenhamn än Stockholm och att Ninni också vill dit och det är ju roligare med sällskap. Man kan tävla i lag också men då måste man vara minst fyra personer så om det finns fler som är sugna så hojta till!


Jag vet ju direkt vilken som är min akilleshäl i ett sånt här lopp och det är de gånger jag måste använda armstyrka. Jag är så sjukt svag och att behöva häva mig över eller upp på höga hinder är det jag bävar mest inför. Och armgång sen, vilket skämt! Jag skulle inte klara en halvmeter ens.
Nej men seriöst, Köpenhamn Toughest, kanske skulle satsa på det...

Feber & Dagens

När jag hämtade barnen idag så var Nemo väldigt hängig och när vi kom hem tog jag tempen på honom, 38,3 grader.  Stackarn. Vi bäddade ner oss i soffan och tittade på film denna soliga fredagseftermiddag och tempen steg till strax över 39 grader. Då fick jag i honom lite Alvedon och när den verkat sjönk tempen till 37,8 och aptiten kom tillbaks så han åt litegrann. När det var dags att sova låg tempen på 38,8 så i med lite Alvedon till och så hoppas jag att han sover hela natten och vaknar frisk och kry imorgon för då är vi bjudna på kalas hos Ernhakarna.

Dagens träning har bestått av backintervaller, 10+10+5, och så 55 squats på dag 2 i utmaningen. Känns i benen att de jobbat mer än vanligt den här veckan för de var inte pigga när jag värmde upp inför backarna. Maten har också varit bra idag. Dinkelgröt med proteinmjölk och banan, omelett med pesto och tomat och så hemmagjord pizza till middag. De andra åt färdiga tortillapizzabottnar men jag gjorde en botten av ägg och det blev faktiskt gott och jag känner mig ytterst hälsosam. Två glas rött vin var kanske inte så hälsosamt men det vill jag unna mig, hellre det än godis!

Uppdatering

Jag kom på två saker till som MÅSTE in på önskelistan! Här kommer en uppdaterad version:

• Pengar till en Leon-tatuering.
• Sjukt snygga Asics gt 2000.


• Startplats till Österlen lyser Halvmarathon.
• Startplats till Tjurruset i Stockholm eller en startplats till Köpenhamn Toughest.

Nisch

Min blogg handlar ju om allt och inget, eller inget mest kanske, och ibland funderar jag på vad för blogg jag skulle vilja ha om jag nischade den. De två saker jag tänker på då är matlagning/bakning och löpning. Fast jag tränar inte tillräckligt mycket för att kunna skriva om bara det på ett varierar sätt och matlagning, jag vet inte, det hade nog inte heller blivit bra. Men så kom jag på det! Jag kanske kan göra en kombo med både och? En blogg som handlar om hur man kan springa så pass mycket men fortfarande vara tjock!

Nej skämt åsido... Men det känns så ibland. Åh du måste ju ha rasat i vikt har en del sagt till mig när jag berättar hur jag springer och då skäms jag. Men jag fattar varför folk tänker så för jag trodde inte man kunde vara tjock och springa en mil, än mindre en halvmara. Nej nu ska jag sluta tjata om det, det är varken bra för mig eller någon annan.

Dagens träning var iallafall bestått av:
• Workout * 2, mage och armar
• Plankan 3*30
• 55 squats

Jag har börjat med en 30 dagars squatsutmaning idag, jag behöver strama tyglar och utmaningar för att inte falla av banan. Imorgon ska jag springa backintervaller och jag längtar redan!

Tycker ni det här är kul att läsa om? Träning, upplägg, tankar om det? Jag tycker det är kul att skriva om, det peppar att få ut det ur huvudet på nåt konstigt vis.

Önskelistan

Jag fyller år snart och har filat på en önskelista ett tag nu. Det jag önskar mig i år är:

• Pengar till en Leon-tatuering.
• Nya springskor, ett par Asics gt 2000 i sjukt snygg färg.


• Startplats till Österlen lyser Halvmarathon.

Ja det var väl mest det tror jag.

Workout

Det nya livet rullar på fint. Jag har gjort ett träningsupplägg som jag tror kommer att funka bra och jag ska verkligen kämpa för att det ska göra det i längden. I måndags sprang jag, igår körde jag en workout via en app på Iphonen (mage, ända, ben) och imorse trampade jag i en halvtimme på crosstrainern så svetten sprutade. Det känns ju väldigt effektivt, speciellt för armarna, oj vad trött jag blev i dem!

Idag har jag härlig träningsvärk i benen och jag känner att min kropp redan mår bättre av den här "uppstramingen"!

TjejLego & CT

Fullt upp idag! Vi hade tid till Teddystudien idag och det gick bra. Blod lämnades, våg och måttstock visade att Nemo växer så det knakar, 2,5 centimeter och ett kilo upp sen i maj! Efteråt körde vi till Mobilia och Nemo fick köpa Lego för pengar han fick i födelsedagspresent. Han vill ju ha ALLT Lego så jag gjorde så att jag visade alla paket som han hade pengar till och det här valde han:


Super Heroes och Lego Friends. "KillLego" och "TjejLego". Det är så fint med Nemo, han tycker om allt och är en en så mjuk och fin pojke. Inte så stökig och bufflig som många pojkar i samma ålder. Och han har blandat och lekt med allt Lego, Olivia från Lego Friends har lånat ut sin strandjeep till Iron Man och Wolverine har handlat glass i strandkiosken. Olivia fick även byta sitt långa hår mot Iron Mans hjälm ett tag, och Iron Man fick Turtles skal. Barn alltså, underbara!


Framåt kvällen ville Nemo ta av stödhjulen på sin cykel. Hans kompis Oliver gjorde det häromdagen och Nemo blev visst inspirerad för efter 10 minuters träning såg det ut så här:


Så jäkla duktig! Jag blev så stolt men det bästa var ändå hur otroligt glad Nemo själv blev när han märkte att han faktiskt kunde. Hela han strålade av lycka och glädje och han ville kramas och pussas och göra high five. Jag rekommenderar att börja med en springcykel/balanscykel för då hittar barnen balansen och sen är det mycket lättare att lära sig cykla på riktigt. Stödhjul kan ju vara bra att ha lite i början så barnet får rätt på motoriken när det ska trampa.

Och på tal om att trampa, vet ni vad jag har lånat? En crosstrainer! Så nu kan jag få in träningspass även de dagar jag jobbar eftersom jag kan köra tidigt på morgonen här hemma och så får jag lite variation i träningen. Imorgon bitti kör jag första passet.


Champinjonsoppa och tomatsoppa till middag idag och båda barnen slevade i sig. When pigs fly.........

Förresten, jag och barnen åt på McDonalds idag och jag tog en kyckling- och pestosallad, heja mig!

Trött på folk

På Facebook får man läsa en jävla massa skit. Det är klagomål över smärtor, hur orättvist behandlad man är och hur synd det är om en. Inbjudningar till diverse grupper/spel/whatever haglar och man uppmanas att gilla bilder på till exempel misshandlade barn och djur för att visa att man är emot det för om man inte gör det så bryr man sig inte.

Sen finns det mycket positivt med Facebook också. Det är ett bra ställe att ha gruppkonversationer på med sina vänner, man får uppdateringar om vänner man inte har så mycket kontakt med och så det bästa av allt: Man påminns om folks födelsedagar.

Men tyvärr måste man även ta del av otroligt korkade grejer som folk häver ur sig. Igår var det en bekant till mig som skrev en lång och idiotisk grej om slöjor och hijabupproret och då blev jag så jäkla irriterad och skrev en kort kommentar till hen och sen avslutade jag vår relation på Facebook. Sen skrev jag på min egen status att alla som skriver korkade grejer om slöjor och upproret tas bort från min vänlista och de som ville skriva men inte vågade fick gärna ta bort mig. Sen passade jag på att rensa ordentligt och tog bort folk jag aldrig skriver med och som jag faktiskt inte bryr mig om vad de gör eller grattar på födelsedagen. Jag har tagit bort de flesta bilder och de jag har kvar är privata och även här har jag blivit mer strikt med vad jag skriver på grund av en sak som hände för ett tag sen, men det är en annan historia.

Jag var på renshumör igår och det känns otroligt skönt när man har ordning i både garderoben, bland tidningarna och vännerna på Facebook.


En bild som inte har ned inlägget att göra. Gosekatten på min mage i sängen häromkvällen.

Nu kör vi!

Det "nya livet" har börjat och jag känner mig peppad och fokuserad! Fil och hemmagjord müsli till frukost, smoothie med proteinrik mjölk, banan och jordgubbar till mellis och en omelett med pesto och tomater till lunch. 6 kilometer löpning på 34 minuter kan jag oxå lägga till i min fina bok jag har gjort:


På ett gammaldags vis ska jag skriva in allt jag äter, dricker och tränar för att få en överblick. Jag har även gjort ett bra köp på Let's Deal och ska boka in mig på bodyscanning och livsstilsanalys hos Wellness Life i Malmö. Det ska bli spännande, och kanske skrämmande, att se de resultaten.

Så nu kör vi!

Kick the habit

Jag är inne i en extremt dålig period när det kommer till maten. Jag vet inte varför det blir så här men jag kan vara så jäkla duktig och äta lagom, dra ner på kolhydraterna och inte äta för mycket socker men sen kommer det ett jättesug och när jag inte kan hålla det i schack så blir jag destruktiv och stoppar i mig så jävla mycket. Och sen kommer jag till en punkt när jag mår illa över mig själv och mitt beteende och måste göra något.

Så idag har jag handlat hem massa bra mat och från och med imorgon är det skärpning igen. Jag veeet, så jävla patetiskt att hålla på så här och alltid köra med "imorgon" men jag är faktiskt desperat nu. Jag vet inte vad jag ska göra! Mest av allt önskar jag att jag hade råd att anlita en PT som tränade mig ett par gånger i veckan och sa till mig vad jag skulle äta. Jag har läst lite om 5:2-dieten och paleo men fan, dieter vill jag bara inte hålla på med! Jag vill bara äta lagom, gå ner mitt överflöd och kunna hantera sockret. VARFÖR är det så sjukt svårt???


Och tänk så mycket bättre och snabbare jag skulle kunna springa utan en massa onödig vikt...

Det jobbigaste med barn...

Innan man får barn så blir man matad med att det absolut jobbigaste med att få barn är att man aldrig för sova. När barnet fötts så stiger man i en värld av sömnlöshet som varar upp till tonåren och då ligger man sömnlös av helt andra orsaker.

Vet ni vad jag tycker är jobbigast med att ha barn? Att de är i ALLT! De drar runt sina grejer som en orkan, slänger saker omkring sig, hänger i gardiner och fast de har varsitt rum med många roliga saker så ska det lekas med mina ljuslyktor.

Nemo och Leon har sina rum i varsin ände av huset. Vi bor ju i en Skånelänga och i mitten, där längorna möts så ligger tv-rummet. Och där, där samlas ALLT. I soffan och på soffbordet ligger det drivor med leksaker och jag blir tokig! Varför ska det lekas där när de har varsitt fint rum??

Jag har en idé, men jag vet inte om den kanske är lite olaglig? Jag tänkte göra en sån där osynlig elektrisk gräns vid barnens trösklar så när de försöker ta ut en leksak från rummet så får de en stöt, vad tror ni om det?


Jake och Izzy har övergivit sitt skepp och bosatt sig på soffbordet........

Vardag igen

Nu är det vardag igen och barnen gick sin första dag på förskolan efter 9 långa, härliga sommarlovsveckor. Nemo var helt uppe i varv i morse eftersom han skulle gå till förskolan och han var så GLAD när han kom dit. Leon rusade också in och ingen av dem blev ledsen när jag gick. Känns oerhört skönt.

För två år sen, när Leon var nyfödd och Nemo skulle tillbaks till förskolan var hemskt. Nemo ville absolut inte, grät och skrek och sa att han ville vara hemma med oss. Det blev bättre såklart men det var fruktansvärt och hjärtskärande då. Då var han lika gammal som Leon är nu. Svårt att ta in, jag har alltid upplevt Nemo som äldre men det beror säkert på att Nemo var så extremt tidig med talet.

 

Nemo och Leon, 2 år gamla. Lustigt egentligen, att de två som såg exakt likadana ut när de föddes är så olika nu.

Nej nu ska jag inte sitta här och vara sentimental. Jag borde sova för länge sen eftersom jag planerar en löptur innan jobbet imorgon. Kalle är och jagar och stack nästan direkt när jag kom hem så jag och barnen har byggt Lego och sen nattade jag dem båda i Leons rum efter att vi sett lite på Mumin.

God natt!

Ledig torsdag

En till hemmapysseldag. Pappa har rensat hängrännorna och jag har lärt mig röja med röjsågen samt slagits med en buske. Jag fattar inte varför de förra ägarna har planterat en stor jävla buske med sylvassa taggar som attackerar en när man kommer i närheten. Det är sant, inte det minst överdrivet! Jag skulle dra loss en gren jag klippt av när något skar genom armen och då var det en av taggarna som hoppat på mig och krokat in sig i min hud. Pappa berättade att en gren attackerat honom bakifrån och ringlat uppför ryggen och krokat fast sig i hans tröja. Jag lovar, det är SANT!

Imorgon åker mamma och pappa hem igen. Så tråkigt och en vecka går alldeles för fort. Men en som är glad är Tjabo. Han avskyr hundarna och kommer bara hem snabbt för att äta och sen går han till grannarna och står och knackar på altandörren och vill in. Stackarn, han känner sig nog lite övergiven.

Imorgon är det jobb igen och sen jobbar jag hela helgen, trist men så är det. På lördag är det namngivning för Lea och jag missar de första två timmarna men slutar klockan fem så jag åker dit då och som tur är bor Elin och David inte alls långt ifrån där jag jobbar.

Nej nu blir det sängen, hoppas på en god natts sömn.

 

Jag kollade genom Mina bilder och den här bilden togs 2008-08-16, exakt 5 år sen imorgon. Jag hade gjorde min dermal samma dag och skulle träffa en barndomsvän på Möllan och dricka lite öl. Härliga tider... Smal var jag också, ingen som trodde man var gravid då inte.

Regn

Herregud vad det har öst ner idag. Korta uppehåll bara annars så har himlen varit helt öppen. Men det har varit riktigt mysigt och vi har pysslat runt här hemma. Jag har sorterat och städat Leons garderob och kollar igenom kläder inför förskolestarten på fredag. Allt finns förutom en fleece till Nemo.

Jag och pappa tog en springtur idag när regnet inte höll på som värst. Fem kilometer på 28 minuter och benen känns jättebra trots att jag sprang över två mil på asfalt för bara några dagar sen, fantastiskt.

När vi kom hem testade mamma och jag mitt nya Gellack och jag är väldigt nöjd med resultatet.


Nu hoppas jag att det håller så länge som det sägs och att mina egna naglar håller sig starka. De går alltid av när de kommer till en perfekt längd och eftersom jag var en notorisk nagelbitare förr så går de av rätt långt ner.

Jag är ledig imorgon igen och det ska bli så skönt! Imorse vaknade jag tidigt och öppnade fönstret, kände den friska luften och lyssnade på regnet. Hoppas på en liknande start imorgon fast med uppehåll under dagen så vi kan vara ute lite.

Här i huset sover alla och jag ska också krypa ner nu. Har nyss sett ett avsnitt av Dexter och det är SÅ spännande!

ZZZZZZzzzzzzzz.......

Vet ni vad jag tycker är oerhört tråkigt? Att lyssna på folk som pratar om att de har ont. Alltså jag kan bara inte engagera mig i det! Missförstå mig inte nu, om någon verkligen har ont av någon anledning så är det klart man kan prata om det men jag menar de människor som ALLTID har ont någonstans, ALLTID. Och de pratar om det hela tiden, varje gång man pratar och på samma sätt som man pratar om vädret eller vad man ska äta till middag.

Det är huvudvärk, ryggvärk, mensvärk, ont i ben, händer, lilltår och ja.... Ni fattar. Jag har nästan aldrig ont någonstans. Jag vet inte om jag är väldigt förskonad från det eller om det är så att jag inte går runt och känner efter så mycket eller om jag helt enkelt inte piper för varenda liten krämpa man kan drabbas av.

Och vet ni vilka de värsta är? Det är de som klagar för det mesta och som sen blir gravida och så liksom "passar på" och riktigt grottar ner sig i "rätten" att ha ont. Hoppas ni fattar vad jag menar och att inga tår blivit ömma för att jag trampat på dem. Men det är bara så zzzzzzzzzzzzzzzzz att höra om folks värk hela tiden.

När jag träffar någon som ofta ondgör sig om diverse krämpor så har jag lust att säga:
- Men vi gör så här: jag fattar att du har ont någonstans precis hela tiden, ända tills du säger något annat. Oki?


Här har ni en som är ännu värre än mig. Han tror inte ens att någon kan vara sjuk. Sist jag var magsjuk och låg som en död fiskmås i soffan så undrade han vem av oss som skulle gå och lämna på förskolan. Ingen sympati där inte.

Gravid igen?

Idag när jag kom till jobbet fick jag frågan: Är du gravid igen? Jag svarade att nej det är jag inte, varför undrar du det? Då fick jag svaret att det var andra som spekulerat om det eftersom att det ser så ut yada yada yada...

Jag blir så jävla irriterad! Vad har folk för rätt att bakom min rygg diskutera huruvida jag är gravid eller inte på grund av hur min kropp ser ut?? Så jävla respektlöst, det vet ju vem som helst att man bara inte pratar om sånt för det är inte så kul att se gravid ut när man inte är det. Jag VET att jag har mage, jag VET att jag har övervikt, jag VET att jag är tjock och jag behöver absolut inte höra att andra snackar om det. Jag mår dåligt som det är, ingen behöver påpeka det för mig.

Nu vet jag inte exakt vem som sagt vad och jag träffar knappt någon kollega men jag har skrivit en lapp som jag ska lämna så andra kan läsa den. Jag skrev att det var väldigt tråkigt att komma till jobbet och höra sånt, att folk pratar om hur jag ser ut och att det är respektlöst. Och så skrev jag att OM jag nu är gravid så är det väl upp till mig att berätta om det och om det är så att jag INTE är gravid så är det väldigt sårande att folk går runt och snackar om att jag ser ut att vara det.

Hur hade ni känt? Hade ni skitit i det eller sagt ifrån? Är jag en fegis som skriver en lapp? Jag borde kanske strunta i det men det har fan gnagt nig heja dagen och jag känner mig arg och tycker inte folk ska prata om mig på det viset.

Dagen efter

Jag svävar fortfarande på små moln efter gårdagens prestation. Alltså, ni fattar inte hur otroligt glad jag är över att det gick så bra! Och jag har ju bara mig själv att tacka eftersom det är jag själv som tränat mig till det. Otrolig känsla och jag hoppas att alla ni som läser har hittat något i livet som ni kan göra och känna er euforiska och som supermänniskor.

Det har varit en intensiv vecka. Måndag och tisdag slet jag med fönstren från morgon till kväll och sen jobbade jag långa pass onsdag och torsdag. Fredagen ägnades åt handling och annat fix, lördagen sprang jag en halvmara och idag har Nemo haft kalas för förskolekompisarna tillsammans med Oliver.  Fullspäckat men roligt. Och mamma och pappa är ju här och vi har strategiskt placerat ut dem i varsitt barnrum om nätterna så vi har fått sova ostört och det har varit så skönt och jag har sovit så gott!

Nu ska jag krypa ner bredvid Kalle och sova för imorgon är det lång jobbdag igen, tråkigt när man har besök men så är det.

Bjuder på ett fotomontage jag gjorde för en herrans massa år sen och råkade hitta idag.

Malmö Halvmarathon 2013

Herregud, vart ska jag börja? Nu har jag iallafall gjort det, sprungit en halvmara, 21 kilometer.

Vi åkte in i god tid till Mölleplatsen i Malmö och jag hämtade ut min nummerlapp. Kalle, mamma och barnen åkte sen mot Arenan för att stå vid ungefär halva sträckan och peppa. Jag hittade snabbt några fler ur vårt lag, Coach K Runners, och det var fler än jag som var nervösa. Vi gick mot starten, alla ställde sig i sin startgrupp och inväntade starten.


Jag står bredvid Suzan som jag nu sprungit många lopp tillsammans med, en sjukt bra löparkompis full av pepp.

Efter att den här bilden tagits dog min telefon. What The fuck??!?? Panik!! Jag kan INTE springa ett halvmarathon utan musik, det går bara inte! Tack och lov så fick jag igång skiten strax innan elitlöparna sprang iväg. Och strax efter det var det vi andra som fick ge oss av.

Jag såg min gamla capoeira-kompis Torbjörn precis i början och det var kul att se ett bekant ansikte. Sen rullade kilometrarna på. Vi sprang upp i stan och där hade de satt upp staket och åskådarna stod utanför och hejade och jag kände mig nästan som ett proffs. Strax innan Gustav Adolfs Torg såg jag ännu ett bekant ansikte, Lina, som var där och hejade på sin man.

De första åtta kilometrarna gick så jävla bra, jag behövde inte anstränga mig ett dugg utan benen gick av sig själva. Jag höll ett jämnt tempo och fick hejda mig lite för att inte dra iväg utan spara på krafterna. Jag höll mig bakom en farthållare med 2.10 som målgång ända upp till Arenan. Jag passerade 10 kilometer på 58 minuter och när jag sprungit över busstorget så stod min alldeles egna hejaklack där! Åh vad glad jag blev! Kalle, mamma, Ninni, Mikael och alla barnen. De gav mig energidryck och en energigel men den var så äcklig att jag inte kunde ta hela. En snabb puss på Nemo och Kalle och så fortsatte jag.


När vi började springa var det mulet och perfekt väder men vid det här laget hade solen kommit fram och jag blir ganska påverkad av det. Men jag fortsatte i samma tempo och det var inte alltför jobbigt. Vid det här laget hade jag sprungit om och ifrån 1.20-farthållaren utan att märka det.

Jag passerade 15 kilometer på 1.28 och strax därefter stod Jenny, Ted och barnen. Åh jag blir rörd bara jag tänker på det. Att människor tar sig tid att åka till Malmö och stå och vänta och visa sitt stöd för att jag ska springa förbi dem på några sekunder. Jag är så tacksam och det betyder jättemycket. Nu började det bli jobbigt och kilometrarna kändes längre och längre. Vid 17-18 kilometer var jag tvungen att snabbt springa in bakom en buske kissa, hade jag inte gjort det hade jag nog kissat på mig när jag kommit i mål.

Och så var det bara att fortsätta. Benen började ömma, fötterna ömmade lite mer och mitt tempo saktades ner en aning. Och så äntligen passerade jag 20 kilometer (på tiden 1.59) vilken jävla dröm! Nu var det ju bara en ynka kilometer kvar och det skulle bli så satans skönt att komma i mål. Och den kilometern alltså, den tog aldrig slut! Vi sprang efter Ribban, en lång raksträcka, solen stekte och det tog verkligen aldrig slut. Hur lång kan en kilometer vara???

Men så äntligen kom det, upploppet. En vackrare syn har jag väl aldrig skådat och jag tog mina sista krafter och spurtade in i mål!


Jag är så nöjd med min tid. Mycket bättre än jag någonsin kunnat drömma om! Och äntligen var jag i mål, jag kunde knappt tro det. Letade efter mamma, pappa, Kalle och barnen men kunde inte se dem så jag gick och fick en medalj, en chokladbar, en banan, ett par löpastrumpor och ett glas. Sen fyllde jag på med vatten och drack och drack, så gott!

Jag gick ut på gräset och tog av skor och strumpor, åh vilken känsla! Ringde sen Kalle och de hade tyvärr inte hunnit till målet men jag gick och mötte dem och det var så fint att se allihop. Pappa och Kalle gick för att hämta bilarna och jag, mamma, Nemo och Leon stannade för att pusta ut.


Så, nu är det över. Och jag är så NÖJD och GLAD och STOLT över att jag fixade det! Det trodde jag inte när jag började springa för ett och ett halvt år sen och kämpade för att kunna springa 5 kilometer.

Och TACK till er som gav mig låtar här i bloggen, på Facebook och Instagram. Jag la in dem i min lista och tänkte på varenda en av er när låtarna kom! Det hjälpte mig jättemycket! Och tack för kommentarer, sms och all pepp, det är fan helt sjukt att det är så många som bryr sig. NI ÄR BÄST!!

Fan i helvete......

...... Imorgon är det dags!! 21 kilometer... Hur kommer det gå? Kommer det gå lika bra som när jag sprang 17 kilometer för ungefär en och en halv vecka sen? Kommer kroppen protestera som på Malmömilen? Kommer värmen vara jobbig? Hur kommer det kännas EFTER 17 kilometer?

Jag ser fram emot loppet sjukt mycket men är samtidigt sjukt nervös. Det känns som jag står inför min livs utmaning, min livs prestation. Hittills, förutom barnafödande men inget kan jämföras med det.

Jag har fantastiska vänner och familj som kommer stå längs vägen och heja och peppa. Det betyder otroligt mycket för inget ger så mycket energi som bekanta ansikten. Och nu skulle jag vilja be er om en sak: Skulle ni vilja ge mig en låt? En låt som jag kan lägga in i min låtlista ich när jag hör den kan jag tänka på den som gav mig den? Ett litet krav är att den ska vara peppande och springvänlig, något ni själva för energi och känner lite jävlar anamma för!


Jag har grundat med vin som vanligt kvällen innan ett lopp....

Jag har köpt en energigel som jag ska få efter lite mer än en mil och så har jag köpt brustabletter
att spetsa vattnet med. Jag tror jag är redo? I söndags sprang jag 5 kilometer och igår morse 3 kilometer, nedtrappning men ändå lite hålligång.


Så ge mig era bästa låtar nu och så hörs vi imorgon, om jag överlevt.

Inatt blev jag faster!

Klockan 03.56 kom äntligen Adele, min brorsdotter. 54 centimeter lång och 4,3 kilo tung och min bror har äntligen blivit pappa! Åh det är så roligt och jag är så glad, lite sådär gråtig fast på ett lyckligt sätt. Jag hoppas kunna träffa dem snart!


En riktigt gosig liten tjej!

Hipp Hipp Hurra!

Idag fyller vår älskade Nemo 4 år! Helt galet alltså, FYRA ÅR! 13.07 kom han äntligen till världen efter en lååång och utdragen förlossning. Men så värt det för det var den underbaraste lilla bebis som kom.

Jag jobbar idag men vi firade födelsedagsbarnet med sång och paket imorse. Han fick Donatello och Shredder från Turtles och SpidermanLego! Det var väldigt uppskattat och Nemo blev nog mer än nöjd. De ska gå och fika och sen äta hamburgare ikväll och det kommer nog bli en bra dag.

Det känns jättetråkigt att inte kunna vara med och fira hans dag, men så är det i livet och han blev ju firad i lördagsmorgonen kalaset och imorgon kommer mina föräldrar och då firar vi lite mer.

Alex & Sigge

Medan jag sliter med mina fönster så lyssnar jag på Alex och Sigges Podcast. Har ni hört dem? Alltså de är så sjukt roliga emellanåt att jag måste sluta måla och vika mig dubbel av skratt, så sjuka grejer de kommer på! Och bäst är nog när Sigge som har en väldigt lugn och lite monoton röst plötsligt skriker något eller härmar någon. Om ni inte lyssnat så gör det!


Jag börjar se slutet på det här med fönstren nu iallafall. Ena fönstret i matrummet och ena fönstret i Nemos rum är klart, nu ska jag bara ta insidan på de andra fönstren i samma rum eftersom vi gjorde utsidan förra sommaren. Sen är det bara insidan på vårt lilla fönster i sovrummet och insidan av fönstret i Leons rum kvar!

Slut på semestern

Som så för många andra så är min semester slut och den här veckan är det jobb igen som gäller. Jag börjar dock min jobbvecka med två lediga dagar så lite flyt har jag visst. Men inte får lite slappa för det, nej jag ska slita här hemma. Barnen och Kalle har åkt till stugan men jag stannar snällt här hemma och ska ta tag i de här slitna fönstren.. Lika bra att ta ett krafttag nu så är det gjort även om jag MYCKET hellre hade hängt på stranden med min familj. Men men, så är det att ha hus. Vissa saker måste helt enkelt göras och så länge barnen har det bra och kan njuta av sol och bad så är jag glad. Så idag har jag slipat, målat och kittat för glatta livet. Fönstret i köket (tre fönster i ett) är helt klart, och då har jag även fixat insidan och målat fönsterbrädet. Fönstret i tv-rummet trodde jag inte var så akut, mest fult i mörkbrunt trä men när jag tittade närmare på det såg jag att kittet trillat av på flera ställen så jag tog tag i det och nu är även det helt klart. Det är ett stort fönster med spröjs så det tog ganska lång tid. Och när jag äntligen var klar målade jag dörren som Kalle byggde igår till jordkällaren. Nu är jag trött och har tagit ett välförtjänt glas vin och ska titta på Dexter. Det blev ungefär 11 timmars slit idag och jag satsar på lite mer imorgon.

Bjuder på några bilder från när Emma och Rocky var hos oss i stugan och vi gick ner till havet på kvällen. Det var sanslöst vackert och en underbar kväll.