Igår gick jag in i vecka 29 och det är drygt 11 veckor kvar till förlossningen. Förlossningen med Nemo var lång, jobbig och utdragen men ändå är jag inte rädd för att föda igen. Tvärtom, jag ser fram emot att få vara med om ännu en förlossing och den här gången är jag bättre förberedd på hur det kan vara, eller rättare sagt INTE vara. Jag vet lite mer om ungefär vad jag har att vänta och vad jag kan kan begära. Jag har funderat lite på vad jag ska skriva i förlossningsplanen också. Jag hade en med mig förra gången och det var så bra för barnmorskorna behövde aldrig fråga mig om en massa saker utan gjorde det jag skrivit. Skönt när man inte är riktigt "med" och har ork att förklara en massa saker.
En del saker kommer jag at ha med som jag hade i förra planen och en del saker kommer jag vara tydligare med. En sak som är sjukt viktig för mig är att jag inte vill känna mig mer blottad än nödvändigt, jag vill ha mina egna kläder på mig tills det är dags för att föda och jag vill då ha på mig deras kläder med amningsbh under. Jag tycker själva nakenheten är jobbigast med hela förlossningen faktiskt, löjlig som jag är. Och även om alla säger att det glömmer man när man väl är där så gör inte jag det. Vem vill vara naken framför en massa folk liksom?
När det kommer till smärtlindring vill jag absolut inte ha petidin eller lustgas, inget som påverkar huvudet eller jag kan må illa av. Jag vill vara klar och med på vad som händer. Drar det ut på tiden väldigt mycket så vill jag ha epidural så jag kan vila men förhoppningsvis går den här förlossningen snabbare än Nemos.
Jag skrev i förra planen att jag ville de skulle ge mig förslag på olika ställningar att föda i och de hjälpte mig jättemycket. Jag stod upp, satt ner, stod på alla fyra, låg på sidan och låg på rygg och kunde ta i olika på alla och vila olika mellan så det var bra och något de gärna får hjälpa mig med igen. De var även väldigt duktiga på att dirigera Kalle för att han på bästa sätt kunde vara ett stöd för mig, både fysiskt och psykiskt.
En sak jag INTE vill är att se när huvudet kommer i en spegel, fy så hemskt. Nej, jag kan knappt se mig i spegeln på ett aerobics-pass så jag tror inte att jag behöver se mig själv föda barn. Och så vill jag helst inte ha fler personer än nödvändigt inne i rummet. Och nerfällde persienner om det är på dagen, herregud, helst kolmörkt och stearinljus men det kanske man inte får...
Ja det är mycket att tänka på men jag gör det med glädje och ser fram emot en superhäftig upplevelse. Kan inte ni berätta lite vad ni hade för tankar inför era förlossningar, ni som har fött barn, ska föda barn, eller en dag vill föda barn.
4 kommentarer:
Spännande att läsa dina tankar! Jag funderar mycket fortfarande på hur jag vill ha det, men det börjar ju liksom dra ihop sig till att bestämma sig och börja skriva... Så då kanske jag får krysta fram (passande, haha) ett inlägg om det jag med! :)
Jag födde ju Smilla med planerat snitt (pga förlossningsrädsla), även om hon nu bestämde sig för att komma två veckor tidigare än datumet som var satt (som var en vecka före mitt "riktiga" BF).Jag ville ha lustgas och allt annat knark i världen! ;) Jag tänkte inte ett dugg på nakenheten faktiskt, även om det var väldigt mycket människor inblandade. (Det är ju cirka 12 personer med i salen under ett snitt.) Jag tror inte det blir fler barn för min del, av olika anledningar, men om det ändå skulle bli så så kommer jag utan tvekan föda på samma sätt igen. Det bästa med att föda med snitt tyckte jag var att jag visste exakt vad som skulle hända, oavsett hur skitjobbigt och obehagligt allt var så är själva ingreppet över på 40 minuter.
Hej! Hittade hit ifrån "äppelblomman" för jag blev nyfiken på din kommentar där du fått höra att du är lik Kat :) Och jag instämmer i det faktiskt, på din profilbild :) Spännande att läsa dina tankar kring förlossningen, jag tycker det är superhäftigt med förlossningar :) Men jag är som du - inte så många i rummet och INGA SPEGLAR för allt i världen hahaha. Kram
Jag kände som du med nakenheten, jag ville absolut inte att det skulle vara några män i rummet men fick veta att om det skulle bli snitt så fanns det ju manlig personal. Nu blev det ju snitt men vid det laget var jag så trött på att vänta att jag inte brydde mig längre. Speglar för att se bebisen skulle jag inte heller vilja ha. Om min sambo hade velat vara med tills bebisen kom ut hade han varit tvungen att hålla sig vid mitt huvud och ingen annanstans. Han är rädd för blod så vi kom tidigt överens om att han skulle gå ut när det började bli jobbigt. Han var med tills jag åkte upp för snittet.
Jag kände inte för lustgas eller morfin men epidural fick jag när de skulle göra kejsarsnittet.
För nästa barn vill jag nog ha planerat snitt, det förra var akutsnitt.
Skicka en kommentar