Om hon vore en hund...

Under hela min karriär som freak så har jag aldrig blivit så illa bemött som jag blev idag!

Jag och Sabina satt och väntade på Anna vars buss var sen då det kommer fram en kvinna som är chef på en av avdelningarna på anstalten.
Hon började prata om att det var bra att jag hade satt upp håret eftersom många hade reagerat på det igår. (Jag hade det uppsatt i två tofsar)
Sen började hon hacka på mig för mina kindpiercingar och fattade inte hur jag kunde få ha dom i.
Jag sa att jag pratat med vår handledare som sagt att de är okej bara jag tar ut den i näsan.

Sen säger kärringen till mig:
- Det är vidrigt med piercingar.

Hon använde ordet VIDRIGT, OM mig, TILL mig.
Helt jävla ofattbart. Jag blev helt chockad och försökte fråga hur hon kunde säga så, använda det ordet.
- Ja det är ett starkt ord, säger hon då.

Sabina märkte hur chockad jag blev så hon började försvara mig och då säger tanten:
- Du jag pratar inte med dig.

Jag blev mer och mer tårögd och visste inte vad jag skulle göra och kärringen stod och stirrade på mig, ungefär för att pressa mig till att börja gråta.
Och när jag gjorde det så sa hon att jag inte verkade kunna stå för mitt utseende när jag blev ledsen över det hon sa.

Sen sa hon att jag var tvungen att skilja på utseende och person! Hallå!
Jag kan mycket väl göra det, det är ju hon som dömer mig!!!

Hon sa även att det var synd att jag ser ut som jag gör för jag har ju så fina, snälla ögon.
Vavavvavaava??? Det har korna i hagen med liksom. Vilken jävla diss...
Hon undrade varför jag blev ledsen och då sa jag att det var för att folk snackade skit och inte kunde komma direkt till mig. Men det var ju inte så konstigt att de inte ville komma till mig när jag blev så ledsen och inte kunde ta kritiken sa hon då. Hon la fram det som om typ halva anstalten tyckte jag var äcklig och tittade snett på mig.

Jag blev så ledsen så jag visste inte vart jag skulle vända mig. Min enda tanke var att: nu går jag ut härifrån och kommer aldrig tillbaks. Jag går hem och tar ur piercingarna och klipper av mig håret.
Aldrig någonsin har jag känt mig så värdelös som människa som i den stunden.

Sabina och Anna var underbara. De följde med och pratade med handledaren och med chefen. De skulle i sin tur prata med haggan. Jag blir lite nervös för vi ska vara på hennes avdelning sen och det kommer ju bli lagom kul.
Kvinnan i gårdsposten som vi var med idag var supergullig och hon kramade mig och sa jag skulle skita i hon som hoppade på mig.

Under dagen kom det fram folk och sa att jag skulle skita i henne, att hon var helt dum i huvudet.
Så det verkar som om den enda som tycker så om mig är kärringen själv men framställer det som det är hon som är duktig och framför de andras synpunkter.

Det sista en kille i CV'n sa till mig idag var:
Hon är helt dum i huvudet. Om hon vore en hund hade vi tagit ut henne i skogen och skjutit henne.

Det säger en hel del om henne som person.
Tyvärr tog jag åt mig fruktansvärt och känner mig ledsen och dålig. Det kommer vara tungt att gå dit imorgon. Men jag vet att jag iaf har mina underbara klasskamrater som stöder mig och säger ifrån om inte jag klarar det.