Förlåt mig.......

Då får jag börja med att be om ursäkt för mitt utbott om att ingen svarat på mitt sms om tjejmiddag.
Jag skrev inget OSA-datum, men det är väl mest för att jag själv inte tycker man ska behöva skriva ens det. Personligen tycker jag att ett relativt snabbt svar är en självklarhet och om man inte vet så kan man ju höra av sig och skriva det iallafall.
Men alla tänker ju inte som jag, och tur är väl det. Jag tänkte inte så långt.


Jag känner mig gråtfärdig av utmattning och ensamhet.
Jag är konstig och förvirrad i huvudet. All energi går åt till att vara i skolan, vara trevlig och effektiv och sen plugga när jag kommer hem. Och det känns tungt just nu. Fruktansvärt tungt.
Det är sista veckan nu och det kommer vara en lättnad när den är över. Speciellt morgondagen eftersom vi har vår juridiktenta då.

Jag är en elak människa. Väldigt dum och nedrig. Min stubin glöder hela tiden och jag skulle kunna få ett raseriutbott på det mesta.

Sömnen fungerar inte heller. Förra veckan kunde jag inte somna på kvällarna. Inatt och igår natt har jag drömt mardrömmar.
Igår natt var jag tillfångatagen och blev torterad. Jag försökte rymma och få hjälp men alla bara ignorerade mig. De som höll mig fången hällde kokande vatten över mina lår och jag var helt mörbultad.
Inatt var drömmarna jobbigt verkliga. I drömmen blev jag varnad för att jag skulle se små gubbar, eller skuggfigurer som skulle kunna göra mig illa om jag inte stirrade bort dom.
Jag vaknade av att jag satte mig rakt upp i sängen, genomsvettig och såg fortfarande små gubbar dansande i mörkret.
Håller jag på att bli totalt knäpp?

Jag känner mig så ensam när Kalle är borta. Han jobbar så mycket och det känns som om han inte har tid och ork att lyssna på mig. Jag vet att han skulle göra det men jag vill inte pressa honom.
När vi blev tillsammans gick jag fortfarande på antidepressiva och då var han så mån om att hela tiden försäkra sig om att jag mådde bra och inte var dyster.
Sådana små detaljer kan jag sakna när man varit tillsammans ett tag, för de försvinner ofta.
Men som tur är så får man ju så mycket andra saker man saknade i början.

Jag orkar inte med något krävande. Jag orkar inte göra en massa planer just nu. Jag vill bara att bra saker ska hända. Att någon annan kunde planera dem för mig.

Vad är det jag håller på att svamla om?
Jag känner mig helt störd och dum i huvudet som inte uppskattar det jag har.
Just nu vill jag bara att någon ska komma hem till mig, bara för att vara och prata litegrann. Inte om jobbiga allvarliga saker. Kanske titta på lite foton och pyssla.
Det finns väl fortfarande?
Det ultimata vore att få åka bort, men det finns ingen tid till det.
6 veckor kvar.