Det gör jag med jämna mellanrum med början 1998 (Rusningstrafik) och senaste perioden var i våras (Resajkling).
Jag lyssnar på Winnerbäck när jag tänker mycket. När minnen kommer upp till ytan och gör sig påminda. Jobbiga minnen för det mesta. Svunna tider.
I våras började jag skriva på De dåliga minnena.
Jag kom av mig i somras men idag blossade ett minne från Halloween 1999 upp och jag var tvungen att skriva ner det.
Sen läste jag igenom det jag hittills fått ner och med det kom en massa andra minnen fram som jag antecknat och sen ska skriva ner.
Det hjälper mig att skriva ner det. Om de finns på papper (eller i datorn rättare sagt) så behöver de kanske inte snurra runt i mitt huvud? Det hjälper mig bearbeta allt och se ett sammanhang. Jag kan titta på det utifrån. Jag behöver inte gå in i mig själv för att se det.
Jag skulle jättegärna berätta och prata om tiden med N. Men jag skäms.
Det har gått 6 år sen jag kom ifrån helvetet men jag skäms fortfarande. Jag är rädd att om jag berättar om det så tänker folk att jag får skylla mig själv.
Det värsta är att jag själv kan tänka så ibland. Speciellt när jag läser om det för då ser jag ju hur det var, att jag hela tiden klistrade mig fast, vägrade ge upp och gå därifrån.
Det krävdes en flytt på 75 mil för att komma ifrån honom fysiskt och jag är stolt över att jag stannade här nere.
Psykiskt stannade han kvar. Ringde, hotade, förföljde. Men jag spjärnade emot och nu känner jag bara ett stort och grundlöst HAT och förakt mot honom.
Jag publicerar ett utdrag från De dåliga minnena. Varför är jag inte säker på. Kanske fortsättare jag med jämna mellanrum. Jag ska inte skämmas. Jag ska lära mig berätta.
Halloween 1999
Halloween 1999 skulle jag ha en liten fest hemma hos mina föräldrar för mina närmaste vänner.
Det var jag, Marika, Emma, Marina och Anna-Stina som samlades i mina föräldrars vardagsrum. Uppsminkade till tänderna med peruker, sår-tatueringar och andra accessoarer som hör högtiden till.
Jag hade dukat med svarta, guldiga och silvriga tyger, ljus, pumpagirlanger och så drack vi drinkar ur stora, jättefina glas som min mamma målat.
Vi hade jätteroligt, lyssnade på musik och drack sprit, hembränt antagligen, tog kort och pratade.
Telefonen ringde, jag svarade och det var N som ringde.
Jag var ganska full och när han presenterade sig som sin egen pappa så reagerade jag inte. De pratade båda malungsmål och brukade alltid vara lika fulla så det kunde lika gärna ha varit han.
Vi pratade en kort stund innan han avslöjade sig och skrattade åt mig för att jag gått på att det varit hans pappa som ringde.
N var på gott humör och om jag minns rätt så ville jag att han skulle komma förbi hemma hos mig och säga hej. Han sa att han skulle göra det, men det vågade jag inte riktigt lita på men tänkte inte närmare på det. Jag hade ju roligt med mina kompisar och vi skulle gå på fest på Underground senare.
Lite senare på kvällen kom N. Han ringde inte på dörren utan traskade rätt in i vardagsrummet helt plötsligt. Han var jättefull och blicken var hemsk.
Han tittade på oss där vi satt runt bordet.
– Vart fan är Linnéa? frågade han.
– Jag sitter ju här, sa jag. Känner du inte igen mig?
Jag hade en mycket långhårig peruk, svart med vita slingor, rött smink runt ögonen och svart sammetsklänning. Emma såg exakt likadan ut.
N gick fram till mig och tittade närmare.
– Fy fan, du ser ut som en jävla hora, sa han.
Stämningen sjönk direkt. Jag blev ledsen men sa ingenting och försökte att inte visa det.
Det gick nästan att känna hans aggressivitet i rummet och när han sa att han ville prata med mig och gick ner till mitt rum i källaren borde jag inte ha följt med honom.
När jag kom ner till mitt rum stod han där. Fly förbannad. För vad visste jag inte. Jag hade ju inte gjort någonting. Han hade ju varit på bra humör när vi pratade i telefon tidigare på kvällen.
Han tog tag i mig, slängde ner mig i sängen och skrek att jag såg ut som en jävla hora, ett satans luder.
Han satte sig över mig och höll fast mina axlar och tryckte ner mig i sängen medan han skrek vilken äcklig hora jag var.
Jag minns inte hur länge vi var nere i källaren eller hur jag kom därifrån.
Jag minns bara hur jag gråtande kom upp till mina vänner och berättade vad som hänt.
Emma och Marika tog en nyckel och låste dörren som gick till källaren, men N märkte det aldrig för han hade däckat i min säng.
Efter det är kvällen suddig.
Jag vet att jag bad dem låsa upp dörren för att N annars skulle slå sönder den om han vaknade.
Dörren låstes upp och vi gick ut på Underground. Jag hånglade med två av mina klasskamrater, Rasmus och Robin, och dagen efter tackade jag Gud för att N inte kommit dit och sett det.
Han hade antagligen haft ihjäl oss alla tre.
-----------------------------------------------------
Den personen som jag var då ligger ljusår från vem jag är idag. Jag kan se tillbaks på de 2,5 åren och förundras över hur jag orkade. Men jag gjorde det och det är väl det som gjort mig till den jag är idag. På både gott och ont.
Halloween 1999
10 kommentarer:
Fy fan är allt jag kan säga. Vilken tur att du lyckades ta dig bort från honom och nu har du ju superkalle :)
Kram, kram, kram!
evelina: kalle är verkligen super. jag har sagt ill honom att: om jag gått igenom allt det för att det var vägen till dig så var det värt det.
Det bästa med det hela är ju att du iallafall tog dig ur det, helskinnande och av egen vilja. Det visar på din styrka. Tur nog slipper du helvetet nu :)
usch, det är så hemskt att du har gått igenom allt det här. Du ska veta att jag har också varit i ett destruktivt förhållande (han var dock inte lika fysiskt våldsam, "bara" psykiskt). Jag vet vad du menar med att man känner sig dum efteråt för att man stannade..men man var helt enkelt hjärntvättat.. Vi har säkert lärt oss något bra av det också, man vet ju iaf hur man inte vill ha det..
kram
Det är svårt att hålla självkänslan uppe när andra försöker rasera den. Genom din utbildning kommer du få användning av dina erfarenheter, och din styrka. Du kan agera bevis för andra som befinner sig i samma situation att det går att ta sig ur och bygga upp sig själv igen..
Man ska aldrig skämmas för det andra gör mot en.
Uppenbarligen var/är killen psykiskt störd. Vad som än har hänt Linnéa så ta ALDRIG på dig skulden. Jag förstår att du lever med ångesten, det är inte nåt man bara skakar av sig. Försök se livet så här nu: Du är projekt Linnéa, du är en människa lika värd som nån annan, du har hela livet framför dig med allt vad det innebär, du har Kalle, jobbad med dig själv och dina resurser, blicka framåt och använd dina erfarenheter till något bra :) *kram*
det att du tog dig ur detta och började om är ett bevis på styrka och att du kan klara av allt! hoppas bara du slipper ha ångest och marddrömmar om detta något mer.
TACK allihop ni är så snälla! jag vet att jag inte ska skämmas, att det inte varit mitt fel, men jag kan hata mig själv för att det blev så.
jag levde väldigt destruktivt, att skada och bli skadad var ju vardag.
men som sagt. jag kan knappt tro att jag är samma människa idag som då, jag har växt som människa och blivit den jag är pga mina erfarenheter.
Ursh sådana hemska minnen och situationer du varit med om. Bra att allt är totalt annorlunda nu!
Läser allt skit du gått igenom, sen avslutas inlägget med en bild på Marina och då glömmer jag det, så det jag skulle säga var..eeh..näe..får försöka senare..hälsa vålds-jocke :)
Skicka en kommentar