14 dagar kvar...

Vaknade imorse med ångest, kände mig rädd på något vis.. Jag hatar sånna känslor. Tvingade mig att sova längre. Fattar inte varför jag vaknar så tidigt när jag varit uppe halva natten.

Gick på Pilates kl 12, och det var skittråkigt. Tror det berodde mycket på instruktören. Hon kändes så oengagerad. Kommer nog inte gå på det nån mer gång, då var Core roligare.

Har städat mitt rum och köket, och nu ska jag ta ett bad med en Black pearl-badbomb.
Sen MÅSTE jag läsa lite historia. MÅSTE MÅSTE MÅSTE.


19.15

Nyss kollat på Desperate Housewifes och ätit chips. Nu har jag en kladdkaka i ugnen. Vilket frosseri. Ska dock inte äta den (eller delar av den) förrän senare ikväll.
Har hyrt en film och faktiskt läst alla sidorna historia. Frågan är om jag lärt mig något. Tankarna vandrar ju så lätt iväg.

Hmmm.. Börjar fundera över hur stor loser jag egentligen är som sett Sportskids moms and dads tre lördagar i rad. Inte hela programmen, men tillräckligt... Helt sjuka är dom i vilket fall, stackars barn..

Åhhhh varför är inte Kalle här??? Då skulle vi haft supermysigt, lagat middag, sett film, badat.. Jag har visserligen badat och hyrt film men middagen blev microvärmda rester från i förrgår som smakade skit, så jag slängde det mesta. Bra att äta bara fett och ingen mat.
Men hey, det är ju lördag...


21.55

Fy fan vad jag känner mig ledsen. Jag vet jag ältar om det hela tiden men det är inte kul alls. På nåt sätt måste jag få det ur mig..
Jag är så ledsen för det som pappa sa i telefonen när vi pratade i onsdags. Jag är så ledsen för att han inte kan förstå, det känns som om han inte står upp för mig. Jag har känt mig så ensam ikväll men jag vill inte ringa hem för jag vill att pappa ska ringa mig och säga förlåt, eller iallafall att det han sa var dumt. Men det kommer han antagligen aldrig att göra. Jag pratade med farmor om det igår och hon blev arg och sa att hon minsann skulle prata med honom och säga hur ledsen jag blev. Få se om han lyssnar på henne, för på mig lyssnade han ju inte när jag försökte säga det.
Men jag vet inte om han skulle ringa och säga förlåt även efter att ha pratat med farmor. Varför kan ingen komma till mig och säga förlåt när de gjort fel? Varför måste jag alltid dra det ur folk om jag ska få höra det? Och hur mycket känns det som det betyder, att man tvingat nån att säga det...
Varför måste det vara så här? Jag vill att mina föräldrar ska vara stolta över mig, vara glada för mig.. Alltså riktigt glada, kommer ner och hälsa på det, även om det blir lite krångligt och långt. Men att de kommer ändå för att de vill träffa mig, umgås med mig, se hur jag har det här nere. Jag har bott i Malmö över 5 1/2 år och mamma var ner en vecka tillsammans med Marikas mamma 2001 och mamma och pappa har tillsammans varit ner sommaren 2002. Men då bodde de inte här utan i Vejbystrand. Och då tjatade jag så in i helvete på dem att åka med mig ner efter att jag varit i Kättbo.
När mamma fyllde 50 så planerade vi att vi alla skulle ses hos min bror i Stockholm för att fira, men ju mer det närmade sig desto tveksammare blev dom. Tillslut sa jag åt mamma att om dom inte åkte till Stockholm skulle jag aldrig mer komma hem. Och då åkte dom. Moget, eller hur?
Jag känner mig så oviktig i många för mig viktiga personers ögon. Jag känner mig som ett misslyckande. Tänk om mamma och pappa tycker samma sak?
De har aldrig sagt att de älskar mig, visserligen har jag aldrig sagt det heller, men det är väl så jag har blivit uppfostrad antar jag.
Jag kanske ska vägra åka hem förrän de kommer ner? Men jag älskar ju Kättbo, och jag älskar dem, och jag vill ju åka upp i sommar...
Ååååhhhhh vad jag hatar när saker ska vara så komplicerade!!! Jag vill bara att mina vänner och föräldrar ska älska mig, bry sig om mig och vara ärliga mot mig. Är det för mycket begärt??