Det gör mig så ledsen också att Nemo bara gick omkring själv och inte direkt kom och sa till. Jag kan riktigt känna hur han kände sig...
tisdag, maj 21, 2013
Ont i hjärtat
Jag lämnade precis pojkarna på förskolan. Leon gick till sina kompisar för fruktstund och Nemo sprang mot sina kompisar som lekte lite längre bort. Jag såg hur han plötsligt stannade till och när jag sagt hej då till Leon så såg jag hur Nemo vandrade runt själv och när jag kom emot honom började han storgråta. Två av de andra barnen hade sagt till honom när han kom springande att han inte fick vara där, inte vara med. Jag dör lite inombords för jag blir så ledsen. En av pedagogerna kom och kramade om Nemo och gick för att ställa allt till rätta. Och jag vet att det kommer bli bra, att de kommer leka tillsammans sen men fan, varför måste ungar hålla på så??? Vart lär de sig sån skit?? Världens finaste lilla Nemo som är så go och glad och snäll. Jag vill bara gråta och åka och hämta barnen och krama på dem hela dagen.
Det gör mig så ledsen också att Nemo bara gick omkring själv och inte direkt kom och sa till. Jag kan riktigt känna hur han kände sig...
Det gör mig så ledsen också att Nemo bara gick omkring själv och inte direkt kom och sa till. Jag kan riktigt känna hur han kände sig...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Lilla gosen! Barn kan vara så elaka ibland. Förstår att det gör ont i mammahjärtat ditt. :-(
Puss på er!
Det är en vanlig fas det där och de flesta barn jag jobbat med går igenom den.. jag tror att det i grunden kommer ifrån föräldrar som faktiskt säger till att de vill vara själva en stund osv. Svårare än så är det nog inte, men barn omsätter det på sitt sätt. Och ibland kan man ju med all rätta vilja vara för sig själv lite också. Det viktigaste är ju att lära dem säga sådant på ett fint och bra sätt, samt att kanske lära det barnet som inte får vara med att hantera det på ett bra sätt också. Antingen kan man ju ifrågasätta varför man inte får vara med, eller säga att man får leka var fan man vill, eller så kan man gå och göra nåt annat. Sådana alternativ har ju de flesta barn inte riktigt lärt sig utan det blir bara liksom "va" och sen spontanreaktion. Det är ju också där och i det som pedagogerna behövs allra mest! Sannolikheten är dock stor att även Nemo kommer gå igenom "vi vill vara sjäääälva"- fasen.. hur jävla dryg den än är. Det handlar nog inte så mycket om att han liksom inte får vara med egentligen, mer om att barnen försöker bearbeta och hantera vissa situationer. Dock blir det lite plumpt ofta eftersom de inte lärt sig linda in orden än och kanske säger det på ett rätt hårt sätt. Det löser sig garanterat om personalen är delaktig (vilket det låter som). Kram
Förstår precis din känsla! Det blir säkert som du själv skriver bra. Annars tar de tag i det på förskolan, det måste de göra enl läroplanen.(har jag för mig att de säger här i alla fall..)
Men jag förstår dig!
Vi fick ett bra tips från skolan, att man skulle fråga barnet vad som varit roligast/tråkigast på förskolan/skolan idag? Istället för att fråga "vad de gjort på förskolan idag?" Då får man oftast ett annat svar med mer info om dagen. :-) Ett tips som kanske funkar om du vill att Nemo ska berätta mera. :) Du ska se att det kommer att bli bra. Kram Marie
Jag förstår hur du känner, jag skulle känna precis likadant om det hände oss. kram
Usch vad hemskt sånt där är, stackars Nemo! Det är sånt där som känns läskigt när Aivie ska börja på dagis och skolan sen, att hon ska bli utanför.
Skicka en kommentar