Lundaloppet 2013

Vilket lopp det blev! Jag kände mig ju inte riktigt i form idag så det var verkligen tur att jag inte visste om exakt hur jobbig banan egentligen var. Jag ställde mig i 55-minutersgruppen tillsammans med en annan tjej från C K Runners och när starten gick kände jag mig lättad och fick snabbt upp ett bra tempo.


Första kilometern var plan men sen gick det uppåt. En lång och seg uppförsbacke som blev brantare på slutet och den måste ha varåt närmare två kilometer lång och sög verkligen musten ur en. Men sen blev det nerför och vätskekontroll och benen kändes lättare igen. Vid fem kilometer började banan om och mellan sex och nästan åtta kilometer kom den jävliga backen igen och jag kände pannbenet fick kämpa, benen slita och jag flåsade som en gris.

Just där och då bestämde jag mig för att skita i vilken tid jag fick bara jag kom i mål men så snart nedförsbacken kom igen kunde jag inte låta bli att ta i lite. Men fan så trött jag var, det var som att springa i seg kola. Tillslut sprang jag äntligen in på idrottsplatsen och innan målet sprang man nästan ett varv på löparbanan. Jag ville verkligen ta i men krafterna var slut. Men en bit innan mål stod Suzan och fotade och skrek åt mig att jag skulle öka och kämpa in i mål så det gjorde jag. Jag sprang allt jag orkade, kryssade mellan flera löpare och kom in i mål på tiden 55.24, inte 55.30 som jag först fick för mig.

TIO SEKUNDER från att persa men vad fan gör det när banan var sjukt mycket jobbigare än den man sprang tio sekunder snabbare på? Nu drömmer jag om platta banor i Malmö där jag kommer susa fram och få ännu bättre tider.

Det var ett grymt lopp även om det ett tag var dödens jobbigt men det är härligt att känna att man har ett pannben som gör att man kämpar vidare.