Jag skäms över hur mycket jag gnäller och klagar över hur jag ser ut. Jag har lite övervikt men det är ju inte så att det är något fel på mig eller att jag mår fysiskt dåligt av det. Men ändå är det gnäll och så blir jag arg när kläder sitter fult. Och det är så jävla löjligt och egentligen borde man få en smäll varje gång man håller på så.

En gammal vän till mig, E, förlorade ett barn ganska långt in i graviditeten. Fruktansvärt. Hon fick tillslut en liten dotter som hon var så lycklig över. När dottern var ungefär 3 månader så dog E. Det är lite mer än ett år sen nu. Vi var lika gamla och var bästisar på högstadiet.

I år ska jag fylla 30. E fick aldrig uppleva sin 30-årsdag. Idag blev min son 9 månader. E fick aldrig vara med om sin dotters 9-månadersdag. Och hon kommer aldrig få vara med om någonting som händer hennes dotter. Hon får inte se sin dotter växa upp, se vem hon blir, stötta henne genom livet.

Jag lever och får vara en del av min underbara sons uppväxt, och så har jag mage att gnälla över några extra kilon som sitter på min kropp. Den kropp som har gett min son plats att växa och utvecklas tills han var reda för världen.

Det är så futtigt och ynkligt att gnälla över sitt utseende när en del människor rycks bort från jorden och allt de vill leva för. De hade nog gärna tagit på sig lite extra vikt bara de fick vara kvar och se sina barn växa upp.

Jag hoppas att E, var hon än är, ser sin dotter och vakar över henne. Jag ska sluta gnälla över en massa skitsaker även om jag såklart kommer ha dåliga dagar då det känns annorlunda. Men då ska jag tänka på E och inse att jag är lyckligt lottad som är där jag är.