Igår var det ett år sen som jag tidigt på morgonen smög in på toaletten, kissade på en sticka som fick ett tydligt + och sen slog in det i ett paket och gav Kalle. Tänk vad tiden har gått fort. Det är så fantastiskt. Förra året när vi julpyntade sa jag till Kalle:

- Tänk, att om ett år har vi en bebis hos oss.

Men det kändes så otroligt avlägset, så sjukt långt bort att det kändes som det aldrig skulle hända. Men det gjorde det och den 7 augusti kom vår lilla Nemo, ännu mer underbar och fin än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Jag har SÅ svårt att koppla ihop honom med magen. Att det var just han som låg därinne. Som har vuxit från i stort sett ingenting till att bli en perfekt liten människa. Varenda liten spark och varje rörelse var det han som gjorde. Hur kan det vara så? Det är för stort för att fatta, men helt fantastiskt och underbart är det!