Rädslan

Jag har ju skrivit förut om att jag är sjukt rädd att Nemo ska bli retad. Jag har ingen anledning att tro att han blir det även om han råkat ut för en del tjuvnyp på dagis. Han har blivit biten ett par gånger och igår hade en pojke dragit honom så hårt i håret att det lossnat en del. Nu är ju barnen så små och hela gruppen är väldigt mycket jag jag jag och eftersom de flesta inte kan uttrycka sig med ord blir det knuffar och sånt istället.

Igår på föräldramötet togs det upp att det förekommer en del utfrysning. Barn får inte vara med och leka för att de har fel kläder till exempel. Och det är på dagis!! Helt sjukt, vart får ungarna det ifrån?? Det var fröknarna själva som tog upp det och berättade hur de jobbade med det och det känns så skönt att de kan erkänna hur det ligger till och att de är medvetna om det. Det känns som att det blundas för sånt väldigt mycket tyvärr..

Tack och lov är det inte så på Nemos avdelning och de större barnen är inte på de mindre och retas iallafall. Jag frågade massor om det här just för den rädslan jag har inom mig. Och jag har funderat jättemycket på varför jag är så rädd, utan anledning egentligen. Men jag tror att jag har kommit fram till varför.

När jag var tre så fick mina föräldrar ingen dagisplats till mig utan jag fick börja hos en dagmamma istället. Familjen jag var hos hade inte byns bästa rykte men min mamma tänkte att de inte skulle döma dem på förhand. Tyvärr var det riktigt illa där och jag grät och grät för att jag var tvungen att gå dit. Dagmammans egna barn var dumma mot mig och hon själv var ju inte någon mysig person direkt. Jag själv har tre minnen från tiden där och eftersom jag bara var tre år så var det nog ganska traumatiskt eftersom de etsat sig fast. Annars är det ju ganska ovanligt att ha minnen från så tidig ålder.

Min pappa berättade att en
morgon när han skulle lämna mig kom mamman yrvaken och öppnade i bara trosor och en cigg i mungipan. Då fick han nog och sa att han aldrig mer skulle lämna mig där.

Det är så sjukt att kommunen inte kunde ordna en dagisplats fast båda mina föräldrar arbetade. Ett tag fick jag bo hos min moster i Sälen, 6 mil bort, på veckorna och mina föräldrar hämtade hem mig på helgerna. Men efter händelsen med den halvnakna dagmamman ringde pappa kommunen och skällde ut dem ordentligt och dagen efter hade jag mirakulöst nog en dagisplats. På helt fel sida av byn men ändå.

Så min rädsla för att Nemo ska bli retad och vara ledsen grundar sig nog mycket i mina egna upplevelser och minnen. Känslan har etsat sig fast och jag minns det så väl trots att jag var så liten och jag hoppas att Nemo aldrig ska behöva känna sig så.