Jag har lite svårt att förlika mig med tanken på att jag inte kommer kunna åka till Kättbo förrän i september i år. Jag har firat midsommar i Kättbo varje år i hela mitt liv förutom en sommar, 1993 eller 1994, då vi var på bröllop i Karlstad. Denna gången är det också ett bröllop som gör att jag inte kan vara i Kättbo. Missförstå mig inte, det ska bli skitkul med Ninni och Mikaels bröllop och jag hade inte en tanke på att inte vara där, men det känns ändå konstigt. Antagligen för att jag inte kommer kunna åka upp alls i sommar. Jag kommer missa all mysig grillning, promenader med hundarna, att bada i sjön, sola på bryggorna, dagsturer till Mora, mysiga loppisar, vara med föräldrarna, träffa lille Theo och en massa annat.

Nej fy fan vad okul det känns nu när jag tänker på det. Jag vill bara grina.. Men jag har ju mitt fina hus iallafall, och jag älskar det så det kommer bli en bra sommar ändå. Även om jag kommer dö litegrann av saknad. Jag kommer på mig själv med att försöka återskapa stämningen och minnen från Kättbo. Jag vet inte hur jag ska förklara det och det låter säkert jättedumt så skitsamma.

Jag vet bara att jag kommer sakna allt och alla så sjukt mycket. Jag ÖNSKAR att mamma och pappa kommer ner i sommar igen och hälsar på men jag tror inte det. Men jag försöker tänka på allt kul jag ska göra här nere, det är ju faktiskt här mitt hem är nu. Med jobbet ska vi cykla på Ven, åka till Tosselilla, åka sommarrodel och en massa annat skoj. Jag och Evelina och Vilde ska till Skånes djurpark, det är en massa roliga marknader jag vill gå på. Jag och Kalle ska åka till hans föräldrars stuga vid havet och till Tivoli i Köpenhamn. Det blir en sväng till Ullared med brudarna (hoppas jag), en Sex and the City-biokväll med middag och så bröllopet förstås. Och så vill jag åka till Vejbystrand där mina släktingar har ett hus nära stranden.

Så det blir en fin sommar ändå helt klart, även om något kommer fattas mig.