Jag har haft ångest sen jag kom hem.
En stadig ångest mitt i bröstet som tydligen inte vill försvinna. Jag sov nyss en stund, men när jag vaknade fanns den fortfarande där.
Varför har jag ångest?
Jag vet inte riktigt. Jag känner mig lite ensam och isolerad. Det är väldigt mycket jag måste göra i skolan, det kommer inte hinnas med så mycket annat. Därför blir mina klasskompisar personer som får en ganska betydelsefull roll i mitt liv. Om jag inte trivs med dem kommer det bli ganska jobbigt.
Men det som får mig att känna mig orolig är ännu värre: Tänk om de inte trivs med mig!
Jag vet inte varför jag känner så. Jag har väldigt dålig självkänsla och självfötroende och i perioder kan jag känna mig som ett jävla miffo som inte fattar någonting och som ingen bryr sig om. Kanske de driver med mig och pratar bakom min rygg?
Om jag behöver hjälp, kommer de tycka att det är okej att jag ringer? Vill de ha med mig utanför skoltid och plugga?
Alla kan inte gilla alla, men jag är jätterädd för att bli utanför och ensam. Jag känner mig som på mellanstadiet när man helt plötsligt utan förvarning kunde vara utfryst och ingen av mina "kompisar" pratade med mig på en hel dag för att de kommit överrens om det kvällen innan.
Fy fan vad jag känner mig patetisk och jobbig. Jag vill bara ha en självklar plats, vara accepterad och ansedd som en bra, snäll och rolig klasskamrat.
11 kommentarer:
Känn inte så Linnea, jag tycker om dej... hoppas verkligen att du vill plugga med mej någon gång! kram Anna
anna: tack, vad du är gullig! jag tycker mycket om dig och vill gärna plugga med dig oxå..:)
Precis så var det på låg- och mellanstadiet på min skola också, och det är sjukt vilka djupa spår det sätter fast man börjar bli "vuxen"
På ngt sätt har jag lyckats ta mej ur det där tänkandet, till stor del iaf. Idag vågar jag ta liiite mer plats och jag blir inte lika förtvivlad vid tanken på att det med största sannolikhet finns folk som inte gillar mej.
Istället försöker jag fokusera på dom jag vet som älskar mej för den jag är, och på de egenskaper som jag själv gillar.
Men de där sitter ju kvar i bakhuvudet än idag bara att jag inte låter det ha lika stor makt över mej som förut.
Jag tycker du verkar vara helt underbar faktiskt, otroligt varm och omtänksam. Tyvärr har du ju, som jag har förstått det haft människor i din närhet som utnyttjar dessa egenskaper. Försök att inte låta dom få ta din energi, lättare sagt än gjort, jag vet.
Kram /J
Jonna: jag har oxå lärt mig att vara mer framåt och ta för mig mer. ta plats och våga. men ibland har man ju dagar då man får sånna här bakslag.
dina ord värmer, det är otroligt att det finns männsikor man egentligen inte vet vilka är som kan hjälpa så mycket. TACK! :)
kram!
du har ingen blogg btw?
Känner exakt igen mig!! Brukar ofta tänka tankar i stil med "Tänk om de bara är med mig för att vara snälla..men i själva verket tycker de att jag är skitkonstig":(
mimmi: men eller hur! jag med. och så tänker jag att de kanske pratar med mig för att få mer stoff att prata skit om. varför är man så nojjig????
Du ska veta att dina grannar här nere på tvåan tycker massor om dig!! Du e ju världens charmtroll,kan inte se varför man inte skulle tycka om dig. Men jag förstår din nojja, kan vara så själv dagar när jag e "liten"..
massa kram
Men gummmmman! Känn inte så! Vi här älskar ju dig sötnos. No matter what!!! Puss puss
Du är inte ensam alls :) Även om jag förstår känslan..
Eevlina, Nina, Em: ni är så söta...:) er tvivlar jag inte på en sekund! ni är ju mina darlings..:)
har ingen blogg längre, eller jonna83.blogg.se finns väl kvar, men jag har inte skrivit där på säkert ett år.
annars finns jag på helgon, jonnabelladonna heter jag där. kram!!
Skicka en kommentar