Hur tänker/känner ni inför det här med styvfamiljer? Att vara "mamma" till någon annans barn eller att någon annan ska vara "mamma" till era?
tisdag, oktober 18, 2011
Styvbarn
Jag sitter och läser en artikel om styvfamiljer i Amelia, ilska, avundsjuka, insikter... Jag har alltid känt att jag skulle tyckt det vore oerhört svårt att bli tillsammans med någon som hade barn sen innan och det av flera anledningar. För det första har jag aldrig varit direkt intresserad av barn och har svårt att tycka om barn i allmänhet. Och när jag väl får egna barn har jag alltid velat att det är första gången för både mig och pappan. Jag har aldrig träffat någon som haft barn sen innan så jag vet inte om jag ändå hade kunnat ge det en chans om känslorna var starka men som det känns nu tvivlar jag. Jag tänker på hur det skulle vara om Kalle och jag gjorde slut och så skulle han träffa en annan som skulle vara "mamma" till Nemo och Leon. Aldrig i helvete känner jag spontant. En annan kvinna som ska fredagsmysa med mina älskade barn?? Det finns inte på kartan, Kalle får fan stanna hos mig vare sig han vill eller inte until death do us part.
Hur tänker/känner ni inför det här med styvfamiljer? Att vara "mamma" till någon annans barn eller att någon annan ska vara "mamma" till era?
Hur tänker/känner ni inför det här med styvfamiljer? Att vara "mamma" till någon annans barn eller att någon annan ska vara "mamma" till era?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag tycker detta är en punkt vi sätter upp på vår agenda tills på måndag :)
Jag fick två barn på köpet när jag träffade Kent för snart två år sedan. Nu är de 7 och 10år.
Det var svårt flytta hem till Kent och ta plats, men efter 7månader som gått nu så tycker jag det går rätt så bra. Sen att vi har det besvärligt m hans ex ar en annan grej. Men hon kanske känner som du att det ar jobbigt att någon annan myser m hennes barn. Har inte tänkt på det, så där fick jag att fundera på .
Det är Kent jag har känslor för, men självklart tycker jag om dem men inte på samma sätt som en förälder till sina barn. Svårt att förklara. Men det fungerar rätt bra iaf.
Trotts min då blyga ålder blev jag styvmamma vid sjutton års ålder. Tyvärr var fallet så att pappan var väldigt omogen och tenderade att sätta sig själv i första rummet och därför blev det per atomatik att jag tog hand om hans dotter när hon var och hälsa på.
Men eftersom jag själv är skilsmässo barn och blivit illa behandlad av mina styvföräldrar tog jag till mig tösen och älska henne blint.
För mig var det en svår balansgång att inte blanda mig i föräldrarnas intriger men samtidigt yrka på vad som var bäst för lill tjejen. För jag ville henne bara väl i alla lägen alltid.
Det gick så långt att när förhållandet krakylerade att jag övervägde att stanna för hennes skull. Jag visste att jag snabbt skulle bli utbytt och att hon skulle få ytterligare en ny styvmamma. Jag förstod väl att det var jobbigt för henne samtidigt som jag inte kan låsa fast mig vid ett barn som inte är mitt.
Många år har nu gott sen jag och P bröt upp men jag tänker ofta på lilla Y. Saknar henne massor och är så djälvulskt glad att jag fick träffa henne för jag har mognat enormt och lärt mig massor. Men framförallt har jag så grymt mycket fina minnen.
Jag känner precis likadant. När jag var runt 20 var jag ihop med en kille som hade två barn och en fd fru, han gifte sig väldigt tidigt. Jag har aldrig varit superförtjust i barn så att jag skulle bli styvmamma eller ens intresserad av att vara mamma så ung fanns inte riktigt på kartan. Det höll ju inte och jag var väl inte superledsen för det. Jag bestämde nog då att om jag någonsin skulle skaffa barn skulle det vara med en som inte hade några sedan tidigare och att det är vi tills livet tar slut.
Det finns säkert styvfamiljer som funkar men det är inte för mig.
Skicka en kommentar