Åh vilken jävla dag! En massa tjafs och gnat och jag blir bara så trött. En tjej jag är kontaktperson åt har gått upp jättemycket i vikt och klagar ständigt över det samtidigt som hon trycker godis hela tiden. Hon har bett om hjälp och vi försöker men hon blir ofta sur. Droppen kom idag när vi (personalen) bestämde att hon och jag skulle ut och gå och så kunde vi prata lite samtidigt eftersom jag är hennes kontaktperson. Hon invände inte på morgonmötet men vid lunch kom hon och sa att hon inte ville gå. Och när jag frågade varför så sa hon bara att hon inte ville. Och jag frågade vad hon hellre ville göra. Ingenting blev då svaret. Och hon vill aldrig göra nåt, bara ligga på soffan eller i sängen och äta, det vore ett perfekt liv om hon fick välja och jag fattar inte hur man som 20-åring har det som livsmål. Hon kunde på sin höjd tänka sig att spela kort men det är ju bara för att det är det minst ansträngande man kan göra näst efter ingenting. Sen sa hon att jag minsann inte kunde tvinga henne att gå och sen gick hon upp på sitt rum.

Då fick jag totalt spel och jag blev så trött på hennes jävla beteende så jag gick upp till henne och frågade varför hon skulle bitcha och gnälla om precis allting. Vad är det som är så farligt med att gå en sväng? Men hon tyckte att hon var tvingad till att göra så mycket om dagarna, dvs ha köksvecka var sjätte vecka, städa sitt rum och städa i huset en gång i veckan och följa med på aktiviteter. Då fick jag ännu mer spel och sa att det är så livet är, men det höll hon inte alls med om. Fan vad trött jag blir på föräldrar som uppfostrar sina barn på det sättet. Bara gå hemma och dra, vill inte göra något, sova bort halva dagarna, äta och bli feta och röra sig minimalt. Inga intressen, det skulle vara att knarka i så fall.

Efter många om och men och efter att ha hotat med indragen permission så fick jag ut henne iallafall på en 40 minuter lång promenad. Hon var sur som ättika och sa inte ett piss till mig på hela tiden, vilket jag gav blanka fan i eftersom det var en seger att få ut henne överhuvudtaget.

Framåt kvällen mjuknade hon och vi spelade kubb och hade det ändå trevligt. Men jag blir så trött på sån attityd och sånna människor. Folk som vill bli servade, som inte vill jobba, som inte vill göra något, bara klaga och få allt serverat. Fan också. Det jag ser mest fram emot med att skaffa barn är att kunna få forma en människa med bra värderingar och ett sunt förnuft och som vill göra något av sitt liv.

Och när jag äntligen fick köra hem så blev jag stoppad mitt ute i ingenstans av en man utan tänder som, om jag får vara fördomsfull, såg mycket tvivelaktig ut. Jag ångrade direkt att jag stannat men samtidigt vill jag inte vara en sån där som inte hjälper mina medmänniskor. Hans bil hade stannat längre in på en grusväg, jag såg inte bilen från vägen utan han bad mig åka dit. Jag tvekade och han förstod nog varför men sa inget. Jag gick med på det men fy fan vad jag inte ville egentligen. Jag var mitt ute i ingenstans, inte ett hus i sikte eller en människa. Han kunde ju lura iväg mig till att göra vad som helst. Så jag ringde Kalle för att han skulle veta vart jag var, men så svarade han inte såklart. Så jag ringde Marika som stod efter Kalle på senaste ringda samtal och vi pratade tills jag kom till bilen. Jag satt kvar, öpnnade motorhuven och han tog fram startkablar och fick igång sin bil. Sen kom han fram och gav mig hundra kronor, som jag tackade nej till, men han insisterade på det och sa jag var värd dem. Och jag kände mig dum. Hade han inte sett ut som han gjorde hade jag kanske inte känt mig så rädd och han var nog väldigt tacksam att det kom någon bil överhuvudtaget.

Jaja, slutet gott allting gott även den här dagen. Nu ska jag duscha och sen dö i soffan en stund innan det är dags för ett nytt 13-timmarspass imorgon. Då ska vi ha kreativ verkstad och så ska jag på step up med en tjej så det blir nog en bra dag!