Komplex - Leva med eller göra något åt?

Jag har haft många komplex genom åren och varit missnöjd med än det ena, än det andra. Det mesta har jag förlikat mig med även om jag inte är sjukt nöjd med allt men det finns en sak med mitt utseende som jag verkligen tycker är jobbigt och det är mina ögonbryn. Jag målar dem ju varje dag och får ofta komplimanger från folk som tycker de är snygga och har fin form men sanningen är att jag nästan inte har några bryn. Mina ögonbryn är glesa, ljusa och växer ner till ögonloben. Jag plockar dem ju till önskad form men de är fortfarande så ljusa och otäta att de knappt syns och det når jag skitdåligt över. Jag tycker att det är så fult och att jag ser helt sjuk ut om jag inte fyller i ögonbrynen. 

Jag fyller i brynen även om jag bara ska till affären en snabbis och ibland bara jag ska vara ute i trädgården för att jag mår dåligt av tanken på hur jag ser ut. Ibland när jag är ute och springer och träffar någon jag känner så kan jag inte tänka på annat än hur konstig personen tycker att jag ser ut. Tycker ni det låter tragiskt? Ytligt? Löjligt? Vi ska på konferens med jobbet i april och övernatta och jag oroar mig för hur mina kollegor ska tycka att jag ser ut utan ögonbryn. Det har verkligen blivit en hang up för mig och det blir ju inte bättre av att jag verkligen tilltalas av tjocka, fylliga, mörka bryn. 

Så, nu har jag tagit tag i saken och ska göra något åt det. Varför ska jag gå runt och må dåligt över något som jag faktiskt kan göra något åt? Så jag har bokat en tid för permanent kosmetik och ska helt enkelt tatuera ögonbrynen. Jag har funderat på det länge men varit rädd för att det inte ska bli bra och att jag ska få gå runt med ett par skitfula bryn som inte går att dölja men de som ska göra det är ju faktiskt proffs. De använder 3D-teknik och tatuerar strå för strå och jag har sett många bilder som jag tycker är fina. 

Den 20 mars är det dags. Då ska jag sminka brynen som jag vill ha dem och sen få dem permanent och jag hoppas och tror att det kommer att vara en stor lättnad. Tänk att kunna ligga på stranden utan att bekymra mig om hur jag ser ut och må dåligt över det. Eller att kunna springa ett lopp utan att oroa mig för att jag när jag blivit svettig ska torka svetten i pannan och råka smeta ut ena ögonbrynet. 

Hur tänker ni kring sånt här? Skulle ni själva kunna ta till någon metod för att åtgärda sånt som ni är missnöjda med? Eller ska man acceptera hur man ser ut helt och hållet? Är jag ytlig? Självcentrerad? Eller bara mån om mig själv?